För andra året i rad har jag och ordförande för SUK ́s-S anordnat ett ministrantläger tillsammans. Vår tanke har alltid varit att ge ungdomarna och de unga vuxna ett lyft vad gäller den liturgiska delen samt vad det verkligen innebär att ministrera ur ett teoretiskt perspektiv.

Det är lite av en fråga som har kommit i skymundan trots alla stora debatter som just nu diskuteras fram och tillbaka i Vatikanstaten angående ”Ad-Orientem” (att prästen skall stå mot öst och inte mot folket, en uppmaning från Kardinal Sarah som starkt kritiserats av ett flertal biskopar).
Jag upplever många gånger kyrkan allt för ”amerikaniserad” där man byter ut det mystiska mot ”känslokicken” och en allt för feltolkat syn på hur ”urkyrkan” skulle ha varit.

Därav fick vi vår stora inspiration av Kardinal Sarah och ville prova på ett ministrantläger där vi fick åskåda och där våra deltagare fick stickprover på Kyrkans vackra skatt. På fredagskvällen provade vi på Extra-Ordinära Riten (även kallad den Tridentinska mässan).

På lördagen firades Ordinarie Rit med Ad Orientem och på söndagens högmässa Ordinarie rit med prästen riktad mot folket (det majoriteten av oss känner till). Lägret hölls väldigt strukturerat men var samtidigt väldigt lättsamt.

Som många vet när ett gäng grabbar samlas på en och samma plats och de ber, diskuterar, lyssnar på föredrag, biktar sig, skådar Herren i Monstransen så blir de inte bara några främlingar för varandra utan bröder. Vi delar alla samma tro och samma mål trots våra olikheter!

Att ministrera är inte något att ta som en ”klackspark". Om vi insåg vilken ära det är att få tjäna Herren i altaret skulle vi som ministrerat/ ministrerar rada upp i ”koret” varje vardag en lång stund innan Mässan för att få tjäna Himlen och prästen. Därför uppmanar jag dig som tonåring att göra en djupdykning på vår tro kring liturgin och göra din plikt och börja ministrera.
- Stefan
Det börjar dra ihop sig till Askonsdag och är du lik många av oss så har du ännu inte klurat ut vad du ska fasta ifrån. But fear not! Vi har sammanställt en lista åt dig med 80 saker du kan lägga till och/eller ta bort under fastan:

Lägg till
  1. Bjud in dina vänner till den heliga mässan
  2. Bjud dina vänner till ungdomsträffar
  3. Be en litania
  4. Lär känna ett nytt helgon
  5. Ge bort något varje dag, oavsett om det är tid, pengar eller något du äger
  6. Om du har ingen aning om vilka synder du kämpar med, gör en samvetsrannsakan varje natt
  7. Om du är arg, ta upp kickboxning eller någon annan träning
  8. Om du är beroende av porr, fördjupa dig i Kroppens teologi!
  9. Om du ibland tittar på porr, fördjupa dig i Kroppens teologi!
  10. Om du är slösaktig, ställ upp som volontär en gång i veckan i ett soppkök.
  11. Lyssna på Fr. Mikes poddsändningar. Han är cool och är ödmjuk om att vara cool.
  12. Om du är dömande, be för varje person du ser.
  13. Be tillsammans med andra ungdomar från "Marias obefläckade rosenkrans" förening via Oovoo 
  14. Om du bryr dig för mycket om ditt utseende, ge upp din spegel.
  15. Bikta dig fler än en gång under fastan
  16. Läs en andlig bok
  17. Påminn dig själv dagligen att du är Guds älskade barn
  18. Se till att du får tid för tillbedjan inför det heliga Sakramentet minst en gång i veckan
  19. Le och hälsa på tiggare
  20. Laga mat åt någon
  21. Stöd en hjälporganisation med bön och pengar (som du kan spara genom att inte shoppa)
  22. Be för förfölja kristna dagligen! 
  23. Be för din kyrkoherde
  24. Ge komplimanger oftare
  25. Hjälp till i din församling genom att ordna kyrkkaffe, ministrera, katekesundervisning eller leda en bönegrupp
  26. Lär dig göra rosenkransar
  27. Skriv texter till Confessiones
  28. Gör hushållssysslor utan att bli ombedd om det 
  29. Följ Katolsk HorisontFacebook och Youtube
  30. Gör korstecknet och tacka Gud för måltiden innan du hugger i
Du kan sluta med att:
  1. Skämmas att stå upp för din tro på sociala medier, jobbet med mera
  2. Småäta mellan måltiderna
  3. Knäcka fingrarna
  4. Använda Instagram filter
  5. Lyssna på musik i bilen
  6. Sms:a medan du kör
  7. Hångla
  8. Använda emojis istället för att skriva dina känslor
  9. Rulla med ögonen åt dina föräldrar
  10. Spotta ut tuggummi på gatan, parkeringsplats, trottoar mm
  11. Tråna efter någon annans liv, förhållande eller ägodelar
  12. Klaga
  13. Använda frasen "Jag kan inte"
  14. Bara prata med Jesus när du behöver något
  15. Bära kläder som sitter åt för att du vill att andra ska se din kropp
  16. Vara högmodig 
  17. Vara självisk
  18. Vara girig. Köp inte något annat än det nödvändigaste för din överlevnad under fastan
  19. Vara lat. Ge upp TV och åta dig att gå en promenad varje dag och be rosenkransen under tiden
  20. Skvallra - Försök att säga enbart goda saker om dina medmänniskor och var tyst när du inte kommer på något snällt att säga om någon.
  21. Orena tankar och handlingar - Träna din kropp att lyda din vilja.
  22. Använda ord som inte prisar Gud. 
  23. Säga sårande skämt.
  24. Trolling på nätet.
  25. Vara sarkastisk.
  26. Säga "Oh my Gosh/God" titt som tätt. Missbruka inte Herrens namn
  27. Pizza.
  28. Äta tills du vill spy
  29. Äta kött
  30. Äta animaliska produkter
  31. Att prata om din speciella fasta för att få uppmärksamhet
  32. Skriva med det motsatta könet bara för att få uppmärksamhet
  33. Sexting
  34. Skicka snapchats av främlingar
  35. Skicka snapchats till främlingar
  36. Inte be om förlåtelse när du bör eftersom det är svårt att erkänna att du har fel
  37. Få dina naglar gjorda
  38. Hitta på ursäkter för att inte gå till mässan dagligen
  39. Använda Socker och/ eller mjölk i kaffet
  40. Dricka mer än en kopp kaffe/ dag
  41. Dricka energidrycker
  42. Dricka läsk
  43. Köpa andliga böcker och inte läsa dem.
  44. Använda Facebook
  45. Kontrollera din telefon varje 2 minuter. (LOL. Du vet att det är varje 30 sekunder.)
  46. Lämna lamporna på
  47. Använda Instagram 
  48. Använda Snapchat
  49. Slösa ditt liv framför Youtube, Netflix, HBO...
  50. Skjuta upp kvällsbönen till sista sekunden innan du somnar
Relaterade inlägg:

Bönen är den långa nyckeln, som passar i alla djupa hål.

Många gånger i mitt liv har det känts som att de människorna som kämpar och vill mest, är de som får ta de hårdaste slagen. Samtidigt har Gud sagt att man ska hjälpa och visa omtanke vilket är min största passion, men varför känner jag ofta att det är otur som inträffar mig?

Jag ställde upp i armén, tillsammans med soldaterna för att jag ville hjälpa ville hjälpa till att skydda landet mot kriget. Egentligen behövde jag inte ställa upp, men jag kunde lika väl hjälpa till om jag hade utbildningen. Men jag kanske inte var välförberedd över att det var ett spel. Vem som vann. Eller förlorade. Många gånger sprang de andra soldaterna till de begränsade gömställena. Ensam fick jag stå där framme. För en utbildning om hur man rymmer ifrån centrum när alla har gömt sig undan, och har pistolerna riktade mot mig, den utbildningen har jag inte tagit. De gömda soldaterna vann spelet, och jag förlorade spelet, kom sist. Det var då jag fick lära mig, att det är som när man ställer upp, som man får alla skott mot sig själv, och dör.

Allt kändes så tungt vissa stunder. Det var då jag fick uppleva vad bönen var. Bönen var plåstret på de blödande såren. Bönen var isen på de ömma blåmärkena. Eller bedövningen på operationen och sakerna som gjorde obeskrivligt ont, inifrån. Och för mig, var bönen min nyckel till allt. För det var en nyckel som passade i alla hål.

Djävulen förlorade, jag vann. Haha. Eller ska jag berätta hur det egentligen gick till? Jag levde i en sömn, en mardröm. Mina händer var fastklistrade runt halsen. Jag försökte verkligen dra av dem, åt höger och åt vänster, men de lossnade inte. Jag visste inte hur jag skulle göra eller vilket fel jag gjorde. I den otäcka mardrömmen kom plötsligt en ängel till mig och knackade mig på axeln. Hon försökte slita ifrån mina fastklistrade händer runt om halsen och därmed väcka mig från min långa sömn. Ängeln fyllde bunkar med varmt vatten som hon kastade på klistret runt om halsen. Mer än så kunde hon inte göra. Nu var det min tur att kämpa med att dra av mina händer som ströp om halsen. Ängeln fortsatte kasta mer och mer av det hetta vattnet, trots att halsen fylldes med eld. Mina händer skrek av smärta och jag skrek på henne för att hon skulle sluta. Ängeln fortsatte bekymra sig och släppte aldrig taget om dessa bunkar. Hon kämpade med att få mig gå med fria händer och väcka mig ur min mardröm. Till slut prövade jag med att dra mina händer framåt, trots att det var det hållet som det gjorde mest ont. Tack vare ängelns hjälp, fick jag viljan som gjorde att händerna började lossna från det starka klistret. Utan henne hade händerna kvävt mig.

Många gånger har djävulen försökt attackera en. Jag har många gånger bestämt mig för att hitta den magiska nyckeln som var lösningen till alla problem och beslut. Trots att när det var just jag som skulle dyka i havet, så förvandlades vattnet plötsligt från flytande till is. Trots att när jag skulle leta bland alla miljoner sandkorn, drunknade jag i dem själv. Och trots att när jag tittade åt höger, slog någon hårt mot min kind till vänster, eller så försökte jag titta framåt, men då blåste vinden mitt huvud bakåt. Precis allt inträffade när jag försökte.

Idag, förstår jag varför de sakerna inträffar mig. Jag har fått lära mig från både Gud, och älskade katoliker i min omgivning, att allt sker av en anledning, vilket jag också kan konstatera idag. Min tacksamhet till Gud kommer aldrig vara tillräckligt jämfört med den kärlek han delar med sig. Det är en kärlek som aldrig tar slut. En kärlek som varar för evigt.

Ibland trillar det ner många tunga stenblock på de lätta axlarna. Axlarna som tidigare skakat av lättnad känns nu så tunga att smärtan börjat stråla in i resten av kroppen. Stenblocken är kanske som små tester i livet där djävulen njuter av att se hur mycket man kan bära samtidigt innan man faller ner på knä och inte kan resa sig för stenblocken kväver en. Samtidigt måste jag ta mig igenom den eviga omvägen på egen hand och hoppas på att stenblocken trillar av med tiden som jag går med de plågsamma vikterna. Eller så sitter ondskan och skrattar av att se min svaghet.

Men så vill inte Gud. Inte alls. För vet du vad? Mitt bland ens skrikande kropp och tjocka andetag kommer Gud och hjälper en. Han lyfter upp en i hand varma famn. Genom att prata med en, tar han en del av den tunga vikten som man själv bar på. Därefter löser han problemen, genom att lägga stenblocken på sig själv. Han visar mig vad hans barn förtjänar. Kärlek. Innan jag bestämmer mig för att fortsätta vandra, vinkar Gud till mig att komma tillbaka. Han lägger sin mjuka hand över mina kinder och torkar mitt våta ansikte fyllt av tårar, glasbitar och jord. Därefter tar Han tag i min hand och börjar gå, tillsammans genom den eviga omvägen. Medan vi går och börjar prata börjar vi höra de vita fåglarnas melodi och när den lysande solen blåser bort de gråa molnen, färgas mina kalla kinde till rosiga. Och plötsligt förvandlas den eviga omvägen till en kärleksfull genväg som jag nu hoppas ska vara en omväg. För här vill jag stanna för evigt. Amen



När man syndar eller upplever synd genom någon annan, skadas ens själ. Sår rivs upp i den, och eftersom själen tillhör evigheten och själv är evig, läker inte dessa med tiden. Dessa sår ligger kvar som en smärtsam påminnelse om vad man själv har gjort, eller som en dov smärta man inte kan placera för att man har glömt bort det traumatiska man varit med om. Såren kan hindra oss från att lita på andra, de kan göra oss ständigt rädda så att vi hela tiden ljuger, och de kan till och med göra oss mer öppna för fortsatt synd genom att fördärva vår blick och våra tankar. Jag om någon borde veta, för i mitt förflutna finns roten till sår som plågar mig än idag. Det finns handlingar och upplevelser så mörka att jag knappt klarar av att tänka på dem själv. De förföljer mig och förvrider mig, hindrar mig från att vara den jag är skapad till att bli. Min sårbarhet utnyttjas av djävulen som söker min uppmärksamhet - och i min sårbarhet lyssnar jag till honom. Jag vänder mig till synd och faller, gång på gång. Varje gång känner jag mig mer och mer hopplös. Jag tänker att det inte tjänar något till att försöka, eftersom jag är för trasig. Jag tänker att jag inte förtjänar att söka upp Gud efter den här synden; hur kan jag våga prata med honom på kvällen efter att jag förnekat honom genom mina handlingar, ord och tankar? Hur kan jag våga be honom om något? Och vad är meningen med bikt när jag ändå vet att jag kommer att falla igen? Efter ett tag går hopplösheten över till en sorts bedövning. Det är för smärtsamt att inse att man avlägsnar sig själv från Gud, så jag gör mitt bästa för att inte bry mig. Och djävulen hurrar, för det är precis det han vill. Om jag inte bryr mig så finns det inte någon poäng med att försöka bygga en relation med honom och leva på det sätt han vill. Och om jag vänder mig bort från Gud, är jag så gott som förlorad, för Gud har faktiskt gett mig friheten att välja bort honom. Men det finns en sak som djävulen inte räknar med.

Gud ger sig inte utan en kamp.
”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.” (Upp 3:20)
När jag är på god fot med Gud tänker jag mig gärna Jesus som närvarande i min vardag, nästan som en låtsaskompis. Jag föreställer mig honom bredvid mig på spårvagnen, sittandes på min säng medan jag spelar gitarr, omfamnande när jag gråter i min ensamhet. När jag syndar vill jag dock inte ha de bilderna i huvudet. Jag stänger den dörren - stänger ute Jesus - och försöker koppla bort honom från mitt liv för att slippa skammen och skulden - för att slippa tänka på att jag gjort fel, för att slippa sluta göra fel. Men varje gång när jag vänder mig bort från honom, sträcker han försiktigt ut handen och börjar knacka på min dörr. Någon sa en gång att Gud alltid respekterar ens val att välja bort honom, och att han tålmodigt väntar på att man ska komma tillbaka - men jag tror inte att det är sant.
”Vad tror ni: om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta?” (Matt 18:12)
Nej, Jesus är inte stilla i sin väntan. Han kommer efter och letar. Han söker. Han knackar. Och när man inte svarar, knackar han hårdare. Han börjar bulta. Han bultar och bultar tills man öppnar. Ibland gör han det genom att påminna en om bönen. Tror du att det är du själv som kommer på tanken att be? Nej, det är Gud som kallar på dig - din bön är ditt svar. Ibland skickar han någon annan som för dig hem. Kanske säger personen precis det du behöver höra, eller tar med dig till biktstolen. Kanske finner du den personen just i biktstolen. Ibland berör han dig direkt, låter dig översvämmas av alla känslor du försökt trycka ner och blottar dig för dig själv så att du inte har någonstans att gömma dig mer. Kanske rensar han ditt sinne med tårar för att du ska vara redo att ta emot hans förlåtelse genom uppriktig ånger och genuin längtan efter bikt och botgöring. Ibland talar han det språk du bäst förstår, som i mitt fall är musiken. Kanske har du en dag en obeskrivbar önskan om att lyssna på en viss sång - ett ord är fastetsat i ditt sinne, och du söker igenom många låtar med det namnet tills du hittar rätt - och innan du förstår vad det är som händer, är du i tårar på väg mot kyrkan trots att du egentligen skulle någon helt annanstans.
”Är vi trolösa förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv.” (2 Tim 2:13)
Jesus bultar. Han bultar hårt, ihärdigt och tålmodigt. Han vet precis hur han ska bulta på dörren oavsett vem han bultar till, och han slutar inte förrän du öppnar. Gud skickade Jesus ner till jorden för att han skulle kunna stå vid din dörr och bulta. Jesus offrade sig själv, bara för att han skulle kunna stå vid din dörr och bulta - bara för möjligheten att du skulle öppna. Hans död garanterar inte din frälsning, men även om du var den enda människan på hela jordens klot hade han gjort allting ändå, bara för dig - bara för möjligheten att du skulle öppna för honom. Han gör det inte för att du förtjänar det. Han gör det för att han älskar dig. Jesus älskar dig, oavsett vad du har gjort eller vad du gör. Han förstår. Han har ju själv redan burit din synd, och vet precis vad du går igenom. All skam och skuld du känner, har även han känt. Han vill bara trösta dig. Han vill omfamna dig. Han vill hela dig. Han vill inte att du ska vända dig bort från honom.

Du tror att det är hopplöst, att du är för trasig och ärrad av din synd och ditt förflutna. Men Gud, skaparen av din eviga själ, är naturligtvist också evig själv. Och den evige skaparen helar gärna din själ. Han kan gå in i tiden och befinna sig i just det ögonblick där du sårades och skydda dig. Han kan hela varenda lilla del av dig, oavsett om det rör sig om bara en skråma eller om det enda som är kvar är trasor som knappt liknar vad de från början var. Gud vill inget annat än hjälpa dig, du behöver bara be honom. Du behöver bara öppna dörren för honom. Jag vet att det är skrämmande, men om du inte vågar be om helande och förlåtelse, så be för att du ska vela be om det. Backa ett steg. Ge bara inte upp. Himmelriket är närmare än vad du tror, och Jesus planerar att få dit dig med alla möjliga medel. Gud kommer aldrig att överge dig. Han har skapat dig med djup omsorg och kärlek, han känner dig vid namn och han törstar så enormt efter just dig, precis sådan du är. Han vill ha dig vid sin sida. Han är vid din sida. Alltid. Till och med när du inte vill. I all din synd och i ditt mörker, står han där och bultar. Han kommer aldrig att lämna dig. Vänd bara inte ditt ansikte ifrån honom.

Jag tänkte: Nu orkar jag inte mer,
jag hoppas inte längre på Herren.
Tanken på min nöd och hemlöshet
är malört och gift.
Den lämnar mig inte,
och jag är betryckt.
Detta går mig till sinnes,
därför våndas jag.
Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny -
stor är din trofasthet.
Min andel är Herren, det vet jag,
därför hoppas jag på honom. (Klag 3:18-24)

- Gabriela K

Varje dag bombaderas vi med "nyheter" om de allra senaste dieterna, hälsogurus som talar om för oss vad vi bör och inte bör äta, vi övertalas att det är viktigt att räkna kalorier och att vi inte duger som vi är. Den nya hälsohetsen har förvandlats till den senaste religionen och alla tycks drabbas av det. För en del kan maten förvandlas till ett missbruk och man kan utveckla en sjukdom såsom anorexia, bulimi och nu på senare tid även ortorexi där man har sjukligt besatt av att äta nyttigt.

Därför är det uppfriskande att få höra om en mer rationell syn på mat. I en intervju med The Catholic Herald berättar Emily Chapman om sin nya bok "The Catholic Table: Finding Joy Where Food and Faith Meet".

Bokens kombination av visdom, humor, tro och läckra recept är desto mer anmärkningsvärt när man läser att Chapman led av anorexia följt av hetsätning under sex år, 1994-2000. Hon hade också kommit bort från tron. I november år 2000 insåg hon hatade mat och att hon hatade sin kropp. När hon återvände till kyrkan förändrades allt, då hon insåg att Herren kommer till oss som mat och återupptäckte den sakramentala innebörden av detta. Hon säger i intervjun "Jag slutade tänka på mat som en sekulär och började tänka på mat som en katolik."

I boken finns kapitel om kroppens teologi, mat som tecken och sakrament, hunger efter Kristus, om att äta och dygder och mycket mer.

"Modernisten ser på världen och ser bara det materiella. Vi katoliker lever i en värld av heliga tecken. Vi vet att Gud gjorde allt i skapelsen; det bär hans varumärke. Mat är en av de viktigaste av dessa tecken. Det är inte bara en blandning av vitaminer och mineraler, fett och kalorier - det är en symbol för Eukaristin. Allt som den gör på den naturliga nivån - för att ge näring, tröst, glädje, läkning och så vidare - gör Eukaristin på den övernaturliga nivån. Jag försöker att alltid se maten ur detta perspektiv när jag äter, som en gåva från Gud tänkt att hjälpa mig att förstå mer tydligt Eukaristins stora mysterium"


Personer som sympatiserar med "Ja till livet" och som försöker påverka kvinnors abort riskerar nu upp till två år i fängelse!

En lag har gått igenom i Frankrike där man förbjuder "pro-life" hemsidor som försöker avråda kvinnor från att göra aborter utan att tydligt framföra att de är pro-life. Lagen antogs av nationalförsamlingen, som har en socialistisk majoritet under torsdag kväll. Det nya brottet är straffbart med 30.000 € i böter upp till två års fängelse.

Laurence Rossignol, minister för "kvinnors rättigheter", säger att "Ja till livet" aktivister är fortfarande fria att uttrycka sitt motstånd mot abort "under förutsättning att de öppet uppger vilka de är, vad de gör och vad de vill," enligt AFP.

Fransk lagstiftning förhindrar redan pro-lifers från att demonstrera utanför abortkliniker. Anhängare av det nya lagförslaget hävdar att Ja till livets taktik har flyttats ut på nätet och måste stoppas.

Ärkebiskop Georges Pontier av Marseille, ordförande för den franska biskopskonferensen, hade uttryckt sin oro till president Francois Hollande över lagförslaget och uppmanade presidenten att inte låta lagförslaget passera då det är en "allvarlig överträdelse av demokratiska principer".

Tiotusentals gick ut på gatorna i Paris i slutet av januari för att protestera mot lagen. Demonstranterna höll skyltar som sade "Att skydda de svaga är verkligen starkt".


Föräldrar är några man borde uppskatta mer. Gud tilldelar dem ansvar av en anledning. I det fjärde budordet står det tydligt "Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land". Detta innebär att om man visar kärlek och respekt till sina föräldrar, så kan man förvänta sig detsamma av sina barn.

För trots allt, var det kanske ett misstag att jag körde mot rött trafikljus. Kanske var det ett misstag att jag inte väntade, men som färgblind kunde jag inte se skillnaden mellan rött och grönt. Så jag körde in i massa bilar och man fick ringa ambulansen och jag behövde genomgå en operation som skulle fixa min färgblindhet, så att jag aldrig mer behövde krocka, eller gasa när jag skulle vänta. Och här står jag igen, framför det starka trafikljuset, som aldrig blinkar grönt, inte ens orange. Kanske var jag inte färgblind. Men mina föräldrar och Gud ville inte att jag skulle krocka igen. Därför gav Han ansvaret och kontrollen över bilen till mina föräldrar, som bromsade den vid rött. Där stod jag nu, hoppfullt, och väntade. Väntade på att det skulle lysa grönt.

Och när man står känslokall framför trafikljuset, och ser klockan ticka på ljusskärmen, så börjar man inse att allt de ville var ens bästa… I Bibeln står det “Uttryck för tacksamhet brukar vanligtvis föra människor närmare varandra. När man visar uppskattning följer man också i Jesu Kristi fotspår, han som alltid lade märke till det goda andra gjorde. (Markus 14:3–9; Lukas 21:1–4)”

Kanske borde jag sätta in hjärtats varmaste del i kylen, bland minusgraderna, så att det stelnar. Eller fryser. Trots att mitt hjärta inte trivs i kylan, så hade det varit en idé att låta känslorna domna bort och täcka dem med ett lager frost. Eller tusen och en miljard. Men vi alla vet att jag aldrig trivts i kylan och kommer därför ta ut den frusna biten och placera tillbaka den tillsammans med de andra, varma bitarna. Där kommer jag få känseln tillbaka och täcket som lade sig som is kommer smälta. Kvar blir ett hjärta, som måste torka sina tårar, och droppar som bara fortsätter att droppa.

Ens föräldrar tröstar alltid en, hur ledsen man än är så kommer de alltid med öppna händer. Samtidigt börjar man inse hur mycket ens föräldrar offrat för att deras barn ska må bra. Hur mycket Gud tar från dem, för att ge till deras barn. De tar från sitt allra djupaste, bara för att ge till sina älskade barn.

För egentligen hade föräldrarna inte särskilt mycket blod, snarare järnbrist, men ändå bestämde de sig för att donera. Donera till sitt barn, som hade anemi, för att få ett vaket liv. Det gjorde ganska ont för dem, att få den smala sprutan rakt in i armen, bland de trånga blodkärlen och efteråt långsamt utdraget med första röret med blod. Andra, tredje och de gav även bort ett fjärde och femte utan några andetag emellan åt. De visste ju att det skulle vara värt det. De gjorde det för någon annans skull som de älskade. Blodet hjälpte barnet, så att dess kropp vaknade till en melodi. När blodet var utanför deras nu alldeles bleka kropp, men inuti barnet så vände barnet ryggen mot dem som en sten rakt upp i ansiktet.

När man tänker tillbaka på hur många gånger ens föräldrar gjort saker som man inte riktigt varit tacksam för så ångrar man sig så enormt mycket. Man ångrar att man vänt dem ryggen. Man kan likna detta vid att vända ryggen mot Gud, då de är en gåva ifrån honom. Att man inte visade mer uppskattning och tacksamhet. Man hade aldrig kunnat klara sig utan dem. Och man inser nog aldrig hur mycket de betyder för en, förens saker inträffar dem, och Gud väcker unika tankar i ens huvud.

De är som silver och guld. Värdefulla. Har två olika vackra nyanser. Det är inte förens man tappar bort något av dem, eller när någon av dem plötsligt försvinner som man inser deras stora betydelse. Dyrbarelsen som man inte lade märke till då man alltid hade på sig dem. Då skulle man vara beredd på att gräva ända ner till jordens malm för att finna guldet. Eller simma ner till havets botten för att hitta silversmycket. Samtidigt som det skriker inom en för man ångrar att man inte tog hand om dem bättre, för de betyder något. De är dyrbara, värdefulla och oskattbara. De betyder allt.

Kära mamma och pappa? Jag älskar er. ❤
Hälsar er dotter, Michelle