I Rom inspirerar både insidan och utsidan av kyrkorna till tro!

Skönheten och gestaltningen av vår tro som vi ser i Rom gör det lättare att just Tro. Man behöver inte tänka särskilt mycket, man kan bara titta sig runt för att både se, förstå och uppleva den rika tro vi har fått av fäderna genom tiderna. Det finns en djup vila i det.

Efter att ha beundrat absidmosaiken i St:a Maria Maggiore slog det mig att den inte finns där för att lägga till något i kyrkan, utan den finns där för att göra det uppenbart för oss vad som hela tiden finns i kyrkan: Vår Herre, Hans Moder och alla änglar och helgon! Därför är dessa mosaiker inte bara konst, utan de är, som det enligt 7:e Konciliet heter: Fönster till evigheten.

I en kyrka utan konst är evigheten fortfarande närvarande, på samma sätt som ens medmänniskor runt om en inte försvinner när man blundar. Allt blir dock bättre, lättare att förstå och mer njutbart om man öppnar sina ögon! Låt oss därför aldrig glömma att Gud öppnat evighetens fönster och portar för oss i och med Jesu Kristi Offer på Korset. Genom att ha ikoner och sakral konst i våra hem och framför allt våra kyrkor förblir våra ögon öppna för det som Gud uppenbarat!

- Petri

Petri har även skrivit: 


Vi satt på bussen som åkte från Nürnberg till Mannheim, där vårt "pilgrimsexperiment" skulle ta sin början. Mellan matsäckar och böcker med vilka vi försökte att plugga några existentiella ord på franska, hördes en mening som sammanfattade stämningen – en blandning av glädje och spänd förväntan, respekt för och förundran över vårt eget mod: ”Det är nog det mest galna, som jag gjort i hela mitt liv.”

Tillsammans med två noviser (nybörjare i en ordensgemenskap) vandrade jag till fots och utan pengar till Paris. Detta ”pilgrimsexperiment” är del av vår utbildning. ”Pilgrim” för att vi vandrar som pilgrimer – bedjande och till fots, utan pengar eller mobil likt de ”pilgrimer från 1200-talet”, som en ung präst vi träffade i Frankrike sade. ”Experiment” för att vi samlar erfarenheter som vi utvärderar efteråt. Vårt mål är Montmartre i Paris, där basilikan Sacre cœur finns. Den 15 augusti 1534 hade vår ordensgrundare, den helige Ignatius av Loyola, tillsammans med sina sex första följeslagare från olika länder på ett kapell på berget Montmartre avlagt ett löfte som blev grundsten för det projekt som senare skulle bli ”Jesu sällskap” (Jesuitorden). Vägen är lång för oss – både till löftena (novitiatet pågår i två år) och Paris (omkring 650 km).

Den första natten sov vi hos Jesuiter i Ludwigshafen. Där fanns tryggheten i att få en (kanske sista) varm dusch och ett fullt kylskåp. Nästa dag förverkligades äntligen experimentet och vid lunchtiden behövde vi tigga för första gången. En äldre kvinna stod vid sin cykel framför sitt hus och vi tog till mod att fråga henne efter något att äta. Överraskande nog gick det bra. Hon hämtade sin make och erbjöd oss pengar för att köpa mat. Men vi ville ha råvaror och inte pengar, fick därför istället fem skivor bröd, lite ost, två konservburkar med fläsk och en flaska rödbeta-saft. Proportionen mellan bröd och fläsk (som är jätte slemmig) kunde ha varit bättre men magen fylldes och vi var väldigt tacksamma!

Kort innan vi nådde dagens mål frågade vi efter vatten. Den kvinnan vi fråga var väldigt snäll men också väldigt kritiskt inställd gällande vårt projekt: ”Vem tar emot tre främmande män i sitt hus?” – en fråga som också vi själva hade. Men det fanns inget annat alternativ och vi fortsatte vidare. Tyvärr började det just då att regna. Vi bar på militärgröna ponchos som skyddade oss men samtidigt såg vi inte särskild pålitliga ut med dem på oss… dessutom blev det kallt! De flesta dörrar förblev stängda. Sökandet efter en sovplats är mödosamt. Framför en kyrka var det en liten fest och vi blev spontant inbjudna till grillad korv och slutligen erbjöd en familj oss sin källare att sova i. Lyxigt med sängen, fina samtal, dusch och festlig frukost! Gud är god och människorna också!

Just denna erfarenhet vägledde oss under vandringen. Självklart var det många som inte kunde eller ville hjälpa oss men varje kväll hittade vi åtminstone tak över huvudet. Det fanns inget mönster i vilka människor som hjälpte, eller vilken plats eller vilken tid som var bäst. Bakom varje dörr, i varje trädgård kunde en överraskning vänta oss. Och det var många överraskningar som vi mötte under resan: ibland blev det öl i något hus, en annan gång en gammal tant som samlade på pennor (hon hade fler än 10 000 som fortfarande fungerade!). Ofta händer det att vi tittade på fotbollsmatcher på tv:n (i Frankrike var det EM), ibland var vi gäster i kyrkliga institutioner och ibland sov vi i tält i någon trädgård, eller i arbetsrum eller i riktiga gästrum.

Under dagstid hittade vi alltid något att äta. En gång blev vi till och med bjudna på restaurang. En bagare skänkte oss bröd och bakverk, hemma hos en familj fick vi äta lunch tillsammans med dem, även vinflaskor ger man oss. En erfarenhet är: Det är mycket svårare att få nyttig mat än sötsaker. Men en dröm alla barn har blev verklig för oss: frukost med chips, cola och choklad.

Förtroende eller naivitet?

Efter en vecka är vi i Frankrike. I en tid där alla pratar om gränser i Europa och dess framtid är det stort att uppleva vad EU betyder: Öppna gränser. Den enda skillnaden är faktiskt språket (”Bonjour”) och registreringsnumren av bilar. Men Frankrike bjuder även på utmaningar: ingen av oss talar franska. Vi kan bara några meningar utantill (”Nous sommes de pelerins. Nous allons a pied a Paris sans argent.“). Många ord lär vi oss på vägen (till exempel tre olika sätt att säga att man verkligen är mätt) och även att kommunicera med hjälp av händer, fötter och kortspel kan fungera bra. Ju längre vi kommer på vägen desto större blir försäkringen om att en fin överraskning väntar oss på kvällen.

Det är fascinerande hur få saker man behöver och hur onödigt det ofta är att bekymra sig för något. ”Bekymra er inte!” (Matt 6:31) säger Jesus. Denna erfarenhet skänker frihet och förtroende. Pilgrimsexperimentet är för mig bekymmerslöshetens, frihetens och förtroendets skola.

Förtroende och naivitet ligger dock ibland väldigt nära varandra. En gång stod vi till exempel framfört en stängd kyrka i en större stad i Frankrike. Det var Frankrikes nationaldag. Kyrkoherden var inte hemma men förhoppningen om en mässa nästa dag fick oss att stanna kvar. Framför kyrkan satt en man i sin bil. På instrumentbrädet hittade vi en bild på den helige påven Johannes Paulus II. Vi frågade mannen om han visste var kyrkoherden fanns. Det visste han inte men han ville visa kyrkan för oss. Fin idé! Men han visade inte bara kyrkan utan plötsligt befann vi oss bedjande inför det heliga sakramentet. Vid det laget hade vi ännu inget att äta eller någon plats att sova… Efter en halv timme smög en av oss ut ur kyrkan för att igen ringa på prästgården. Inget svar. Samma sak en halvtimma senare. Tillbedjandet var underbart och fortsatte i nästan två timmar. Efteråt ringde vi på dörren igen men inget svar. Den man som öppnade kyrkan ringde även han. Och nu öppnade prästen och visar stor gästfrihet för oss. Det lönar sig att lita till Guds försyn, men den gränsar ibland till naivitet. Hur som helst: Vi får rejäl mat, gästrum att sova i, möjligheten att delta i mässan och till och med två timmars tillbedjan! Det hade vi aldrig kunnat planera så pass bra!

Nåden att nå fram

Som alltid är det de fina ögonblick som finns kvar i minnet. Förstås fanns det också mycket regn, tomma magar och många vägar som helt plötsligt slutade abrupt ute i ingenstans. Men alla blåsor, varje meter vi gick, intressanta matkombinationer och det dagliga sökandet efter nattkvarter gottgjordes i det ögonblick vi fick syn på basilikan Sacre cœr. Klart! Vi kom fram! Vi hade inte bara nått någon ort utan även vår pilgrimsresas mål! Att nå fram är en märklig känsla: Glädje, tacksamhet, utmattning och språklöshet blandar sig. Det känns overkligt: Efter tre veckor och tre dagar, efter mer än 600 km, allt till fots och utan pengar. Men ändå förblev vi pilgrimer samt vandrandes. Men kanske var det så att vi kunde gå vidare med en större bekymmerslöshet, djupare frihet och förstärkt förtroende pågrund av alla människor och Guds försyn. Vi är tacksamma för de människor vi mötte och det vi fick uppleva. Man kan bara häpna över denna unika resa: Att vara gäst är en dyrbar känsla.


Jesuiterna är en katolsk ordensgemenskap som på latinska heter "Societas Jesu", SJ (Jesu sällskap). Orden grundades 1540 av den helige Ignatius av Loyola. Ordens mål är att främja den kristna tron genom förkunnelse, utbildning, andlig skolning och insats för social rättvisa. Världsvitt finns det omkring 16300 Jesuiter, varav kring 700 är noviser. Utbildningen inom novitiatet pågar i två år.

- Dag Heinrichowski



Dag Heinrichowski (26) har mellan ht 2013 och vt 2015 studerat på Newmaninstitutet i Uppsala och bland annat jobbat som praktikant på S:ta Eugenias katolska församling. Sedan september 2015 är han novis i Jesu sällskap; Jesuiterna, och bor i Nürnberg.
Ni har väl inte missat att kardinal Arborelius ställde upp i intervju med Katolsk Horisont där han svarade på tittarfrågor.


 ”Det behövs en kristendom som utmärker sig i bönens konst”, skrev den helige Johannes Paulus II i brevet om rosenkransen från den 16 oktober 2002, då han utropade ett helt år vigt åt rosenkransen. 

Vid detta tillfälle lade han fem nya mysterier och kallade dem för ljusets mysterier. Påven talade om att vi som kristna är kallade att ”fästa blicken på Kristi ansikte”, det ansikte som tydligast återspeglar Faderns kärlek och barmhärtighet mot oss. Genom att betrakta Kristi ansikte ser vi Faderns barmhärtighet och självutgivande kärlek riktad mot oss, som vi genom bönen tar in i vår själ.  Bönen blir alltså ett sätt att spegla sig i Kristi ansikte och så ta del av de gåvor han vill ge. Genom att betrakta hans ansikte så som det blivit tydligt under hans liv och i hans frälsningsgärning i rosenkransens mysterier öppnar vi oss för att ta emot treenighetens liv och mysterium. Rosenkransen är alltså huvudsakligen en betraktande bön, en meditativ bön, där också kroppen får vara med. Orden vi ber får bli bärare av betraktelsen och lär oss att inte släppa taget om bönen. Den muntliga bönen blir ett sätt att hålla fast vid, att återkomma när tankarna råkar försvinna åt olika håll. Den muntliga bönen blir ett uttryck för vår vilja att stanna med Maria hos Jesus.

Hela rosenkransbönen är upphängd på ett radband, en krans. Precis som kulorna i radbandet bildar en enhet genom att vara sammanflätade, så är kyrkan genom sina bedjande medlemmar en enda rosenkrans som ständigt befinner sig i bön. I bönen är vi förenade med alla som står inför Herrens ansikte. Även om rosenkransbönen är en privat bön uttrycker den ändå en gemenskap i Kristus. Vi känner detta rent intuitivt att vi gärna ber den tillsammans med andra.
Den påminner oss om att vi inte är en hög individer som ber var för sig utan att vi ingår i en bönens gemenskap, där vi ber med varandra och för varandra. Kulorna får gärna representera våra närmaste, familj, släktingar och vänner, ja varför inte de som vi också har svårt för. Radbandet – rosenkransbönen kan också ses som en kedja som påminner oss om att Gud har knutit oss till sig, att de band han upprättar med oss leder oss allt djupare in i Guds mysterium.

Korset: Rosenkransbönen börjar med korset, som vi brukar kyssa innan vi börjar be. ”Kransen hålls ihop av ett litet kors,” påpekar påven.
Den korsfäste inleder och avslutar bönen. Kristus är mittpunkten för de troendes liv och bön. Allt utgår från honom, allt är på väg till honom, genom honom och i den helige Ande når allt fram till Fadern.
Klicka på bilden för att förstora
Korset håller ihop hela världen därför att korset betyder Guds självutgivande kärlek ända till döds.
Korset är jordat i vår värld och sträcker sig upp mot himlen. Så innebär korset Guds nedstigande till oss hela vägen ner till avgrunden och samtidigt förbinder det oss med himlen. Korset påminner oss också om att vi får förena våra lidanden med hans, att vi inte är ensamma utan att han bär det med oss.

Trosbekännelsen som vi sedan inleder med säger oss vem Gud är för oss och vad han har gjort för oss. I trosbekännelsen uttrycker kyrkan sin tro och därmed sin identitet som en trons gemenskap. Kyrkan är inte vilken organisation som helst utan en gemenskap vars innersta kännetecken är tro. Tro betyder tillit och överlåtelse åt Gud som uppenbarat sig för oss i historien, i Jesus Kristus. Så är Gud kyrkans centrum, hennes mat, hennes liv, hennes förankring. Trosbekännelsen är också en sammanfattning av alla de mysterier vi sedan kommer att betrakta.

Rosenkransen är vidare upphängd på Herrens bön ”Fader Vår”, i vilken blicken och hjärtat medvetet riktas upp mot Gud. Han är vår Fader och vi får betrakta oss som hans älskade barn. Så visar vi vår tillit till Gud, ge honom äran i allt och låter honom bära och föra oss genom livet så som han vill. Så länge vi ger honom äran och söker hans vilja kommer vi aldrig att falla djupare än i hans armar.

Den bön som oftast upprepas är ängelns hälsning till Maria ”Var hälsad Maria” , vars text vi återfinner i början på Lukasevangeliet. Detta är samtidigt det första budskapet om Guds ankomst till oss som människa. Varje gång vi ber Var hälsad Maria blir vi påminda om att Gud vill komma till oss och bo hos oss. Men denna bön betyder också att Maria, kyrkans främsta medlem, ber tillsammans med oss och för oss ”nu och i vår dödsstund”. Maria tar oss med på vägen till Kristus. Vi får betrakta Kristi ansikte med hennes blick.
Innan vi börjar den betraktande bönen ber vi också om den rätta andan i bönen, om trons och hoppets och kärlekens gåvor.

Och till sist avslutas varje dekad eller hemlighet med en doxologi, en lovprisning  ”Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande”. Allt har sitt ursprung och sitt mål i den treenige Guden, som drar oss in i sitt ömsesidiga kärleksfulla förhållande. Så besinnar vi att vi genom Jesus Kristus är lika högt älskade som Gud älskar sin Son i den helige Ande.

I denna meditativa bön betraktar vi således Guds väg till oss och vår väg till honom. Det finns ett slags nedstigande och uppstigande rörelse i rosenkransen, den rörelse som den helige Paulus formulerat så tydligt i Filipperbrevet 2:6-9:
”Han ägde Guds gestalt, men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn..”
Denna ned- och uppstigande rörelse följer vi när vi ber rosenkransen. Medan vi begrundar de fem glädjerika mysterierna följer vi Gud när han stiger ner till oss – i Maria vid bebådelsen, i människoblivandet in i vår värld och in i sitt folks historia.

I de smärtorika mysterierna följer vi Gud allt djupare ner i våra liv ända till den yttersta förnedringen och döden. Och i de ärorika mysterierna betraktar vi hans seger över döden och hans uppstigande till Fadern, - ett uppstigande i vilket han drar alla till sig som det står i Johannesevangeliet, i första hand Maria som står modell för Kyrkan. I henne föregrips löftet som gäller oss alla. Så blir också våra liv involverade i en rörelse mot Gud och hans härlighet (jmfr Upp. 21). År 2002 tillfogade den helige påven Johannes Paulus II fem mysterier till som han kallade för ljusets mysterier – därför att vi i dessa mysterier betraktar det gudomliga ljuset så som det blir synligt, uppenbarat i Jesu liv och gärning.

Av tradition ber man rosenkransen dagligen och de olika hemligheterna delas upp på de olika veckodagarna. Med den fjärde nya hemligheten ser ordningen ut på följande vis:

Måndag: Glädjerika hemligheter
Tisdag: Smärtorika hemligheter
Onsdag: Ärorika hemligheter
Torsdag: Ljusets hemligheter
Fredag: Smärtorika hemligheter
Lördag: Glädjerika hemligheter
Söndag: Ärorika hemligheter

Dominikansystern, syster Sofie O.P.  gav 2015 via bokförlaget Artos ut boken "Vilket himla liv. Om gemenskap, kloster och nya kommuniteter"

De flesta av oss känner syster Sofie från boken "Kroppens teologi - Till man och kvinna skapade Han dem" och har delat den flitigt till vänner och bekanta. Boken har även legat till grund till läger och reträtter som Sveriges Unga katoliker har anordnat i temat. Denna bok inbjuder läsaren däremot till en annan värld, en som man som ungdom tyvärr sällan besöker.

Syster Sofie lyckas utan att försköna ge läsaren berikande kunskap om hur olika kloster och kommuniteter uppstod när Kyrkan tycktes vara på väg att dö ut. Man får lära känna några frukter från Andra Vatikankonciliet men även några av de problem som uppstod.

Läsaren får inblick i hur tufft det kan vara att leva i kloster, hur vanliga "familjekonflikter" kan uppstå i en ordensgemenskap och om glädjen och tillfredsställelsen som infinner sig när man hamnar rätt.

Det här är en bok för dig som är nyfiken. Kanske känner ett kall till ordenslivet eller bara vill veta hur olika kommuniteter uppstod. Det är en bra present till någon som våndas över sin kallelse. Syster Sofie tar upp både framgångar och skandaler som har drabbat kommuniteterna, men lyckas samtidigt lämna läsaren med en känsla av att Gud alltid är med sin kyrka och blåser nytt liv i Henne.
"Om vi är galna så är det för att Gud själv är tillräckligt galen som kallar oss redan här på jorden att leva det vi är menade att leva i evigheten. Samma dårskap svarar mot Guds dårskap, den gränslösa kärlekens dårskap" syster Marie - Der (Betlehemsystrarna)

Varför kan inte homosexuella gifta sig i katolska kyrkan och hur går det ihop med att påven sa att man inte ska döma? Den frågan fick jag på Facebook av en person som höll på att förbereda inför en skoluppgift. Mitt svar blev långt.

För att kunna förklara så måste man förstå vad som menas med äktenskap utifrån hur man i samhället ser på det och vad som syftas på när man pratar om det inom kyrkan. Staten ser på äktenskap som ett kontrakt mellan två personer som kan rivas upp när ena eller båda parter vill avbryta kontraktet. Kontraktet är till för att skydda ägodelar (arv) och underlätta andra byråkratiska processer. Man betraktas som ett ekonomiskt team. I samhället i stort ser man det som att två personer lovar att de älskar varandra framför sina nära och kära.

I katolska kyrkan är inte äktenskapet ett kontrakt som när man slutar vara kär kan avsluta utan är en kallelse likt kallelsen till att bli präst, nunna eller munk. Det är ingen rättighet utan ett sakrament, ett heligt förbund som Gud kallar en till. I förbundet, till skillnad från kontrakt som handlar om utbyte av varor eller tjänster, sker det ett utbyte av personer. Genom äktenskapet får paret en särskild nåd av Gud och ett heligt uppdrag som bl.a. går ut på att man ska hjälpa sin make/maka och barn att bli helgon.

För att kunna få vigas katolskt så finns det en del krav som ska uppfyllas, bland annat något man
kallar “öppenhet för liv” utan artificiell inblandning. Kom ihåg att äktenskapet är ett förbund, och i varje förbund (genom Bibeln) finns en akt där förbundet antas och förnyas, den äktenskapliga akten är en förbundsakt. När den äktenskapliga akten förnyas använder Gud den för att ge nytt liv.

Om jag och min pojkvän vill gifta oss men vill inte ha barn eller tänker använda preventivmedel i syfte att hindra att liv blir till bör prästen för att agera korrekt vägra att viga oss då vi inte går med på förbundets premisser. Även om prästen skulle viga oss, så skulle vårt äktenskap inte vara giltigt - det skulle inte vara ett äktenskap i katolsk benämning. Denna regel gäller alla, och det är bara ett av de krav som finns. Eftersom man i homosexuella relationer per automatik inte kan vara “öppen för liv” utan någon inblandning utifrån så kan inte prästen viga. De äktenskapliga förutsättningarna finns inte.

Att få viga sig katolskt är som sagt ingen rättighet. Detsamma gäller de andra sakramenten inom kyrkan. Du kan ex. vilja bli präst men för att bli det måste du studera till det i minst 7 år (om du bor i Sverige) och redan är katolik, om inte får du lägga till ytterligare några år. Och även när du har gått igenom denna process så är det inte säkert att du kommer få bli präst utan måste få ett godkännande från biskopen.

När man i katolska kyrkan talar om allas lika värde så grundar man det på att alla är skapade till Guds avbild och är älskade av Gud och därmed skapade jämlika och förblir jämlika oavsett vad de gör eller arbetar med, om de är gifta eller inte osv. En präst är inte bättre än någon annan, påven är inte bättre än någon annan, gifta är inte bättre än ogifta. Vi är alla lika älskade av Gud.

Egentligen borde man benämna borgerlig äktenskap och katolskt äktenskap med olika ord då de representerar och står för heeelt olika saker.

Min fråga är att om man inte tror på det katolska kyrkan tror på, att äktenskapet är ett förbund som innefattar ett heligt uppdrag där man ska hjälpa varandra bli helgon och vara öppna för liv, varför vill man då gifta sig katolskt?

- Pipo


I 300 år har pilgrimsresor till domkyrkan i Gurk, Österrike ägt rum den fjärde söndagen efter påsk. Människor åker från Krain över Loibl Pass för att söka lycka. Varför?

Legenden säger att en kvinna vid namnet Emma var gift med William Landtgreven av Freisach. Paret fick två barn som döptes till Hartwig och Wilhelm. Vid ett gruvuppror som familjen ägde dödades de två sönerna. I sin sorg bestämde William för att bege sig på en pilgrimsresa till Rom, men på vägen tillbaka blev även han mördad.  Efter att ha förlorat sin familj valde Emma att ägna sitt liv åt Gud. Hon gav allt hon ägde till de fattiga och till kyrkan.

Emmas mor var grevinnan av  Zeutschach och hon hade växt upp vid det kejserliga hovet i Bamberg. Hon kom från en slovensk adelsfamilj som var besläktad med kejsaren Henrik II av Bayern. Emma finansierade bygget av tio kyrkor. År 1043 grundade hon ett Benedictine kloster och valde att själv att gå i kloster.
 
Efter sin död stängdes klostret av ärkebiskopen av Salzburg år 1072. År 1174 flyttades Emmas kvarlevor till domkyrkan i Gurk-Klagenfurt (vilket hon också hade finansierad). Den 21 november år 1287 saligförklarades hon. Den 5 januari år 1938 blev hon helgonförklarad av påven Pius XI. Vi firar hennes festdag den 27 juni.
 
Förutom att vara skyddshelgon över Gurk är hon också helgon för Slovenien och Österrikiska delstaterna: Kärnten och Steiermark. Hennes förbön söks vid förlossningar, ögonsjukdomar och extrema bakfyllor!