I år är det som många känner till Barmhärtighetens år. Ett jubelår för att fokusera att Gud i sin barmhärtighet öppnar sin famn för de som vill återvända till Honom.

Robert Kardinal Sarah pratar i boken "God or nothing"om hur vi måste göra för att Guds barmhärtighet skall kunna verka i våra liv:

Många troende gläds åt att höra talas om Gudomlig barmhärtighet, och de hoppas att Evangeliets radikala krav kan bli mer avspända till gagn för de som genom sina liv har valt att bryta sig loss från Jesu korsfästa kärlek. De uppskattar inte priset som Han betalade på korset, som frigjorde oss från syndens och dödens ok. De tror att på grund av Herrens oändliga godhet att allt är möjligt, samtidigt som de väljer att inte förändra något i sina liv. Många förväntar sig, som något normalt, att Gud skall ösa sin barmhärtighet över dem medan de fortsätter att leva i synd...
Men synd förgör mig: Hur kan kraften från gudomligt liv ympas på intet? Trots de upprepande uppmaningarna från Paulus, kan de inte förstå varför inte ljus och mörker kan existera tillsammans.

 Mer rekommenderad läsning i ämnet barmhärtighet går att hitta i den helige Johannes Paulus II: s encyklika Dives in Misericordia eller Rik på barmhärtighet på svenska. 


På tisdag den 19e juli åker jag på den första Världsungdomsdagen i mitt liv. För mig är det kanske den största resan jag kommer att göra och jag tänkte berätta varför.

Världsungdomsdagen äger rum vart tredje år och är en mötesplats för katolska ungdomar: med Gud och med varandra. Den första världsungdomsdagen anordnades av dåvarande påven, Helige Johannes Paulus II, år 1984 och evenemanget samlar vanligtvis mellan en och fem miljoner unga pilgrimer. I år hålls detta event i Polen och 300 ungdomar kommer att åka dit tillsammans från Sverige. 

Jag minns för tre år sedan då jag precis hade kommit hem från en annan pilgrimsresa för ungdomar och fick veta att nästa Världsungdomsdag skulle hållas i Polen. Jag minns hur stort det var för mig när nyheten släpptes och att jag redan då bestämde mig för att jag verkligen ville åka. Kanske var det inte ett helt igenom andligt beslut, eftersom killen jag gillade kom från Polen och jag hade förhoppningar om att åka dit tillsammans. Men samtidigt så längtade jag också efter en gemenskap med andra katoliker som jag tidigare bara upplevt ett fåtal gånger. 

Så, tre år senare så är det bara några dagar kvar till denna resa som jag väntat på i tre år. Under denna tid har jag framför allt blivit även mer andligt förberedd inför resan. Killen jag gillade kommer jag åka tillsammans med, men som tur är så är han inte längre den primära anledningen till varför jag vill åka. Vad jag istället mest önskar jag ska få ut av denna resa är förmågan att tala om min tro. Att kunna sätta ord på vad jag som katolik tror på, lära mig försvara min tro på Gud samt de värderingar jag står för, lära mig hur jag kan tala med andra unga om Jesus och lära mig hur jag kan sprida tron vidare, till både katoliker och andra.

Vad man söker från en pilgrimsresa är olika. Kanske söker man en katolsk gemenskap med andra unga, kanske svar på vissa frågor om tron eller om livet. Kanske vill man hitta sitt livs kärlek (tips: försök bli den Rätte istället för att leta efter den Rätte, då kommer denne att hitta dig!). Oavsett vad det är så tror jag att vi som har förmånen att åka borde dela våra erfarenheter med våra vänner och vår kyrka här hemma. För antagligen finns det många andra som bär på precis samma frågor som du!

- Emelie
Den som går ofta i kyrkan löper mindre risk till en för tidig död än den som inte går lika ofta. Det är en slutsats i en ny undersökning.

De amerikanska forskarna bakom undersökningen har studerat 75 534 kvinnors hälsa och livsstil under en period på sexton år, fram till 2012.

En av de drygt två dussin faktorer som observerats, är hur ofta dessa kvinnor gick i kyrkan. Efter att ha jämfört dessa olika faktorer upptäckte forskarna skillnader mellan kyrksamma och icke kyrksamma.

För dem som gick till kyrkan mer än en gång i veckan minskade risken att dö i förtid med 33 procent. För dem som gick i kyrkan en gång veckan var motsvarande risk 26 procent och för dem som gick i kyrkan färre än en gång i veckan 13 procent.

Risken att dö i hjärt- och kärlsjukdomar samt cancer följde samma mönster, rapporterar New York Times.

Möjligheten att människor med en hälsosam livsstil är mer benägna att gå i kyrkan än de som inte lever lika hälsosamt, vilket skulle kunna motbevisa studiens påstående, stämmer inte, enligt forskarna. Något sådant omvänt orsakssamband föreligger inte, menar de.

Också andra livsstilsfaktorer, som till exempel ett bra socialt nätverk och benägenhet att inte röka, bidrog positivt. Men den enskilt allra viktigaste faktorn som påverkar livslängden tycks, om forskarna har rätt, vara kyrksamheten.

– Den religiösa erfarenheten i en människas liv verkar vara något mycket kraftfullt, säger Harvard-professorn Tyler J VanderWeele, som är en av forskarna bakom studien som presenteras i Jama Internal Medicine.


Confessiones lyckades intervjua Pernilla Neamatallah, styrelseledamot i SUK och ansvarig för SUKs sociala medier angående SUKs senaste engagemang för jordbävningsoffer i Ecuador. 

Den 16 april drabbades Ecuador av en kraftig jordbävning, sedan dess har det skett över 200 skalvar, och ytterligare två jordbävningar. Jordbävningar skakade även om Japan under samma tidsperiod. Många blev levande begravda under ruiner, men detta uppmärksammades knappt i Sverige. På grund av den akuta situationen drog SUK igång en bönekedja och en insamling. 91 personer skrev upp sig på bönekedjan och ännu fler bad utan att registrera sig. SUK har hittills samlat in 6250kr, vilket har skickats till SUKs kontakt som befinner sig i Ecuador. 

SUK har tidigare organiserat en bönekedja för förföljda kristna, vilket även uppmärksammades i svensk media. Vad var det som gjorde att ni ville göra det igen? 

Det som hände i Ecuador och Japan uppmärksammades inte tillräckligt här i Sverige och vi kände att vi behövde göra någonting åt saken. Insamlingen startades då vi hade en kontakt i Ecuador som kunde hjälpa till direkt på plats. Bönekedjan skapades särskilt för att de som var begravda under byggnader skulle räddas. En bön är värd så mycket för de drabbade och det har alla möjlighet att bidra med.

Hur gick bönekedjan till? 

Bönekedjan varade i 24 timmar och man kunde skriva upp sig under ett eller flera ”20-minuterspass” under det dygnet. Det gjorde man via ett Doodle-formulär. Sedan bad man under sina pass med de drabbade i sina böneintentioner. Jag vet att vissa bad en rosenkrans medan andra bad fritt som de själva önskade.

Förväntade ni er att så många skulle skriva upp sig? 

Vi ville ju verkligen att det skulle vara en obruten bönekedja så att det alltid skulle vara minst en person i Sverige som bad för de drabbade. Personligen vågade jag nog inte hoppas att det skulle bli fullt på alla pass, särskilt inte under nattens timmar. Vi som drog igång det var beredda på att ta de passen som ingen annan ville ha. Det behövde vi dock inte göra, hela 91 personer skrev upp sig och ännu fler bad utan att skriva upp sina namn!

Nu har Caritas också dragit igång en insamling för jordbävningsoffren, hur länge kommer SUKs insamling att pågå?

Insamlingen till de drabbade i Ecuador höll på fram till den 10 juni. Eftersom att vår kontakt var kvar i Ecuador lite längre så fortsatte insamlingen men pengarna gick då till barn på barnhemmet Hogar Santa Lucía.

Finns det funderingar på att ha något ständigt pågående ideellt projekt från SUKs sida framöver?

Funderingarna finns absolut. SUK har sedan förra årsmötet någonting som vi kallar utskott. Vi i styrelsen har diskuterat om man kanske ska införa ett välgörenhetsutskott så att några personer fokuserar på just detta och möjliggör bestående projekt för att hjälpa våra medmänniskor världen över.

Den 10 juni rullade minibussen med 9 glada personer från Göteborg ut mot Stockholm. Vi var påväg till ett riksläger som SUK höll med tema "Att försvara din tro". Efter att först ha bett rosenkransen så sjöng vi alla för full hals med i "500 Miles" medan vi dundrade fram på motorvägen. Väl framme på Marielund, Ekerö så firade vi mässan, efter att ha hälsat på alla saknade vänner från hela Sverige som man inte sett på länge. Senare på kvällen satte programmet igång. Först ut var ett föredrag om kyrkans betydelse för den västerländska civilisationen. Vi fick lära oss att kyrkan i Europa har stått för stor del av all sjukvård och forskning, högre utbildningar samt jordbruksutveckling. Efter detta intressanta föredrag bad vi rosenkransen, en litania och avslutade med completorium.

Lördagen började med ett föredrag om abort. Vi fick grundläggande fakta om vad en abort innebär, och sedan en förklaring till varför kyrkan är för livet och därmed mot abort. Dessutom fick vi flera användbara argument man kan använda ifall man hamnar i debatt med en abortförespråkare. 

Föreläsningarna fortsatte, och vi fick höra om tre spännande helgon: Maria Goretti, Maximilian Kolbe och Den Helige Thomas More. Dessa helgon är alla fantastiska förebilder för vad det innebär att försvara sin tro, och har fått omsätta detta i praktiken. 

Efter lunch så kom pater Reine Carls SJ och pratade om det är rationellt att tro på Gud. Därefter pratade pater Ulf Jonsson SJ om tro och vetenskap och hur dessa hänger samman. Som han själv uttryckte det, "så ska de helst vara goda grannar, men inte alltför nära familj". 

Sedan var det dags för deltagarna själva att jobba lite. Vi blev indelade i grupper och fick olika ämnen att debattera. Min grupp debatterade om varför man ska tro på Gud och om aktiv dödshjälp. Mot slutet av kvällen fick grupperna debattera mot en panel bestående av ledarna, med övriga deltagare som åskådare. Debatterna gav verkligen flera infallsvinklar på hur man kan möta kritik mot kyrkan och tron. På kvällen begav vi oss till Mariagrottan för att be rosenkransen, och vi avslutade med completorium i kapellet. Natten fortsatte med sakramental tillbedjan, och ungdomarna turades om att vaka med Herren i kapellet. 

Söndagen började med en frågestund med fader Morgan och pater Ulf Jonsson SJ. De besvarade bland annat på frågor om Svenska kyrkan godkänner tron på helgon, ifall ortodoxa och katoliker kan ta del av kommunionen tillsammans och ifall Jesus ger folk möjlighet att omvända sig efter döden. Därefter firade vi mässa, packade och sa hejdå till alla våra vänner. Jag hoppas alla har haft en fin och lärorik helg. Vi ses på nästa SUK-läger!


Det kryllar med kristna hemsidor och bloggar på nätet, därför kan bra sidor ibland försvinna i mängden. Här är en lista på 10 bloggar/hemsidor som vi hoppas att du kommer tycka om:


The Catholic gentleman

Blessed is She 

Chastityproject

Lifeteen

Theyoungcatholicwoman

Focus

Biblical Evidence for Catholicism 

Bad Catholic

Why I'm Catholic

Brev från Rom 


Confessiones lyckades intervjua Kefas ungdomsledare Roberto di Pace och ställde några nyfikna frågor:

Vad är Kefas?
Svar: Kefas är en ungdomsgrupp i Kristus Konungens katolska församling i Göteborg.

En grupp där unga katoliker träffas och umgås med varandra. Vi hittar på olika saker tillsammans, allt ifrån att spela pingis och biljard till att spela minigolf eller kubb i någon park. Vi har även träffat och umgåtts med andra unga katoliker från andra städer. Tanken är att man ska som ung katolik känna trygghet när man kommer till kyrkan och lära känna andra som är unga och praktiserande katoliker.

Hur bildades Kefas och varför?
Svar: Kefas tog över en annan ungdomsgrupp som hette "Crazy Tuesdays". Men vi bytte helt enkelt dag och namn. Det behövdes en ungdomsgrupp i församlingen och med Guds hjälp lyckades vi dra igång detta.

Hur många brukar delta på era aktiviteter?
Svar: Det brukar vara lite olika, vi har varit från 6 till ungefär 30 st, men vi brukar genomsnitt vara mellan 15-25 personer. 

Vem får komma?
Svar: Alla är välkomna, men vi riktar in oss framförallt på konfirmander. Åldern kan variera, allt ifrån 14 till 30 år.

Vad är det för typ av frågor som brukar diskuteras vid era träffar?
Svar: Kefas har blivit mer av ett fritidsställe för unga att komma till.  Eftersom de flesta är konfirmander så får de sin undervisning under kristendomsundervisningen. Men under tiden som Kefas har funnits så har vi bl.a. haft "Fråga prästenstunder". Inbjudna talar har även fått dela med sig av sitt vittnesbörd. Vi har dessutom kollat på t.ex Catholicism och Pure Love och diskuterat avsnitten därefter.

Har ni något specifikt helgon för gruppen? 
Svar: Nej det har vi tyvärr glömt. Det är dags att utnämna ett specifikt helgon för gruppen. Tack för den här frågan så att jag kom att tänka på det :))

Vad har ni för planer inför framtiden?
Svar: Kefas ska bli mer andlig, vi ska införa mer bön. Vi brukar be innan vi fikar tillsammans och sen innan vi avslutar, men vi ska börja med completorium och tillbedjan.
Kefas kommer i fortsättning vara öppen för alla som vill komma och finnas där för våra unga. Förhoppningen är  att ungdomar fortsätter att komma, att konfirmander stannar i kyrkan och i Kefas även efter att de har konfirmerat sig, att de ska känna att det är ett ställe dit de kan komma och ta det lugnt, vara sig själva och känna att de är en del av kyrkan och gemenskapen.
Jag tänkte först döpa inlägget till mitt kristna liv, men vissa saker händer bara katoliker, som denna:

1. När man träffar sin vän i kön till bikten



2. Och denna: När man är sist kvar i kön men prästen hinner inte höra på fler bikt:


3. Efter påskvakan: 


4. När någon säger något elakt om jungfru Maria


5. När man läser om helgon som dog när de var yngre än en själv


6. När man försöker förklara de fyra evangelierna i Nya testamentet


7. När man hinner till kyrkan precis innan prästen kommer ut för att fira mässan



8. När samhället är emot det mesta som har med kristendomen att göra påminner jag mig själv...


9. Känslan när man inte visste vad Gud ville med ens liv  



10. När man försöker lämna allt åt Guds försyn men ens kontrollbehov kommer i vägen 


11. Min strategi för att stå emot frestelser


12. När man hamnar i debatt med andra katoliker i katolska forum

13. När det bjuds på kyrkkaffe


14. När du försöker intala dig själv att du inte behöver gå till bikt

15. När ens omgivning tycker att man tar sin tro på för stor allvar

16. När man upptäcker att man har dagdrömt genom hela predikan


17. Tröttheten man upplever som ungdomsledare efter ett SUK event: 


18. När du funderade på att lämna facebookgruppen "Katoliker i Sverige"


19. Ibland känns det såhär haha:
“Lord, if this isn’t meant to be, give me a sign…”

Om du gillade detta inlägg lär du tycka om "En katolsk kvinnas vardag"





I Indien förföljs många kristna för sin tro av extrema hinduer. Istället för att möta hat med ännu mer hat väljer en katolsk biskop att under barmhärtighetens år donera sin njure till en fattig hinduisk man. Biskop Mar Jacob Muricken tillhör Palai stiftet, en del av den syro- malabariska katolska kyrkan i staten Kerela i södra Indien.

Njuren kommer att gå till E. Sooraj, en 30 årig hinduisk man som tillhör en lägre kast inom hinduismen. Sooraj diagnosticerades med njursvikt för två år sedan, och har varit på dialys sedan dess. Han är den enda som försörjer för sin familj och sin mor. Hans far dog av ett ormbett för fyra år sedan och hans yngre bror dog av en hjärtinfarkt. Han har tvingats sälja sitt hus och mark för att kunna betala för operationen.

Det är genom organisationen "Kidney federation of India" som man har hittat en donator till Sooray. Fader Davis Chiramel, styrelseledamot i "Kidney Federation of India", fick en inbjudan till att tala under en konferens där biskop Muricken närvarade. Fader Chiramel berättade då om sin egen njurdonation till C. G. Gopinathan, en hinduisk man år 2009.
Muricken ringde senare upp Chiramel och bad om att få sättas som donator. Biskopen säger i en intervju med tidningen Crux:

"Jag informerades om denna unga man via fader Chiramel, och bestämde mig för att räcka ut en hjälpande hand, framförallt med tanke på att det är barmhärtighetens år".

Enligt fader Chiramel är det första gången en biskop donerar sin njure till en hinduisk man. Muricken har fått stöd i sitt beslut från andra biskopar och säger till Crux:
"påve Franciskus har upprepade gånger bett oss att göra vår Herre Jesus mer synlig genom barmhärtighetsgärningar."

Transplantationen ägde rum den 1 juni 2016.





För några månader sen deltog jag på ett fantastiskt läger anordnat av SUK; ett läger om ”Kroppens teologi”. Lägret leddes bland annat av syster Sophie, känd för boken ”Till man och kvinna skapade Han dem – en introduktion till Kroppens teologi". Kroppens teologi är en rad predikningar som den helige påven Johannes Paulus II ägnade sig åt och som syster Sofie beslöt sig för att sammanfatta på svenska. Rekommenderar varmt att ni kollar upp detta!

Men nu till poängen med detta inlägg.
Jag beslöt mig för att sätta mig med syster Sofie och prata en stund med henne, och vi kom in på min kallelse. Det finns nämligen en önskan i mig som jag inte vet om jag bäst uppfyller i ett ordensliv eller som gift, så hon gav mig 3 punkter jag skulle använda mig av medan jag granskar vad min kallelse är.

1. Känsla eller längtan
Vad känner jag att jag brinner för? Vad längtar jag efter?
Ibland kan man tänka att känslor är sådant man ska trycka ned eftersom de inte alltid är så rationella. Men det finns de känslor och önskningar som Gud sätter i våra hjärtan av en anledning. Han vill att vi ska längta efter att få göra Hans vilja. Det ska inte bara vara en plikt, Han vill att vi gör det helhjärtat och med glädje. För det är endast så vi kan uppfylla det kall som vi alla egentligen har, nämligen kärlek.

”My vocation is love.” –Saint Thérèse de Lisieux.

2. Förnuft
Är det rimligt för mig? Är jag redo? Är det en självisk tanke? Kommer jag kunna vägleda också andra med hjälp av denna kallelse? Vill kanske Gud något annat med mitt liv först?
Ingenting är omöjligt för Gud; Han jobbar främst med de svaga, så det som man kan tycka känns omöjligt nu kan vända helt och hållet en dag.
Men ibland kan vi vara inriktade på saker som inte alls passar oss. Vi är trots allt olika och bör inte jämföra oss alltför mycket med andra.

Vi behöver dock inte vara gifta eller vara i kloster för att göra Herrens vilja. Vi kan tjäna Honom i det minsta lilla, hela tiden, oavsett vad vi bestämmer oss för att göra med vårt liv!

3. Yttre tecken
Kanske har Gud talat genom specifika händelser, platser eller framförallt, personer?
Ibland kan man i en sekund känna något speciellt när man besöker något kloster eller bli inspirerad av olika vittnesbörd och andra människors sätt att leva.
Våra erfarenheter formar oss också en del.
Tänk på det: vad är det som gör att du är där du befinner dig idag? Om man tänker tillbaka kan vissa saker verkligen kännas som ett pussel som lades på plats. Pusselbitar håller på att läggas i våra liv just nu med, men vi förstår det ännu inte bara.

Sedan tänkte jag ut ytterligare 2 punkter som jag vet har haft en inverkan på mig:

4. Bön & Sakramentalt liv
Alla dessa punkter ovan kräver en slags kraft; en kraft som ger en förmåga att urskilja mellan olika situationer bättre. Och denna kraft är naturligtvis bön och att ta emot sakramenten – ofta! Vill man verkligen att Gud ska tala till en, måste man ge tid åt att lyssna, och det gör man bäst i ärlig och djup bön. Det är alltså viktigt att läsa Bibeln, be rosenkransen men självklart även gå i Mässan och bikta sig oftare. Det är bara på det här sättet som vi verkligen kan växa till det Gud först skapat oss till. Det är så här vi går mot att bli helgon, som ju är vårt slutgiltiga mål. Vi får inte glömma det!

Målet är inte att leva i kloster eller vara gift – båda dessa kallelser ska i sin tur leda oss och andra till himlen.

5. Ha människor runtomkring som vägleder dig
Det är viktigt att ha någon i sitt liv, vare sig det är en vän eller någon i familjen, som delar ens tro och som vill det bästa för en. Någon som man kan prata seriöst med om dessa djupare saker när det behövs så att man kan lyfta upp varandra. Det kan vara viktigare än man tror.

Det kan även vara en bra idé att regelbundet samtala med någon präst eller någon ordensvigd tex en nunna, de kan vägleda en på ytterligare ett annat sätt. Helst ska man kunna prata med denna person regelbundet så att han/hon kan följa ens utveckling. Kanske ha en biktfader man kan känna sig trygg med?

Det är inte lätt att veta vad som är rätt för en. Vi kanske aldrig helt kommer veta, men låt oss ha tålamod och lita på att Gud vet vad som är bäst för oss.
En sak är säker: att göra Hans vilja i allt är det som ger sann lycka!

- Anonym



Vår fru av Rosenkransens katolska församling i Karlstad har vandaliserats 17 gånger det senaste året, trots detta vägrar polisen rubricera brotten som hatbrott. Hatbrott är prioriterade vilket skulle innebära att polisen skulle behöva bidrag med fler insatser. Det kostar församlingen 8900 kr i självrisk varje gång. Bara under majmånad har kyrkan vandaliserats fyra gånger, och nu senast har någon/ några försökt att krossa glaset på dörren till kyrkans sidoingång. Man har även krossat fönster i en butik som står under renovering samt på den lokal som ligger intill i kyrkans huvudport på Tingvallagatan. På porten har det målats med tusch, bland annat upp och nervända kors.

Svenska kyrkan har visat sitt stöd genom en insändare till ntw.se:

"Karlstads stift och Karlstads pastorat har med stor upprördhet och oro tagit del av medias rapportering om de upprepade attentaten och vandaliseringarna av Katolska kyrkan i Karlstad. Eftersom attentaten är tydligt riktade mot Katolska kyrkan och inte drabbar andra lokaler i området går det inte att se det som annat är en hatkampanj mot församlingen. Attentaten gör det inta bara otryggt för Katolska kyrkans församlingsmedlemmar och anställda, de är också en attack på vårt öppna samhälle och vår religionsfrihet.
På detta sätt vill vi uttrycka vårt stöd till våra kristna syskon i Katolska församlingen i Karlstad!
Esbjörn Hagberg, Harald Cohén
Biskop respektive domprost"

Kyrkans uthyrda lokaler har även blivit utsatta skadegörelse. Butiksägaren säger i en intervju till Värmlands Folkblad: "Vi har ju ingenting med kyrkan att göra, vi hyr ju bara lokalerna"

Är det inte dags att visa Vår Fru av Rosenkransen lite kärlek?

Copa Cathólica är en serie sportevents med turneringar som kommer ta plats den 26-27 juli under Världsungdomsdagarna i Krakow. Syftet är att förena ungdomar från olika länder som delar tron, till att följa påve Franciskus uppmaning att göra väsen på gatorna. Copa Cathólica kommer att hållas i "Com Com Zone" i Nowa Huta.

Idén till Copa Católica inspirerades av seminaristernas fotbollsturnering "Clericus Cup", där seminarister från hela världen tävlar. Turneringen spelas årligen i närheten av St. Peters Basilika.

Sverige har kvalificerats till fotbollsturneringen och kommer att delta med 10 spelare under Copa Cathólica Fútbol. För mer information om vilka spelare som väljs ut kontakta Sveriges Unga Katolikers VUD - general Jessica Moussa.

Enligt psykologen Gary Chapman så har vi människor olika kärleksspråk. Vissa känner sig älskade av att få höra fina ord, andra av att få gåvor eller fysisk beröring, vissa uppskattar främst handlingar och några vill bara att man spenderar tid med dem. Men vi visar även kärlek på olika sätt. Jag tror att jag har det sämsta möjliga sättet att visa någon jag är kär i att jag tycker om den personen. Jag gör allt för att få honom att tro att jag INTE tycker om honom. Jag blir med andra ord, ursäkta språket, en hagga när jag börjar gilla någon!

Varför pushar jag bort killen innan han ens har fått en chans? Kanske för att jag inte vill bli sårad. Det gör väldigt... väldigt ont att älska med risk att inte bli älskad tillbaka. I stundens hetta tänker jag inte på att jag kanske får personen att må sämre pga. mitt tillbakavisande beteende. Det är inte ett aktivt beslut som jag tar utan det kommer smått undermedvetet. Som när jag upptäcker att jag sade något som kan vara sårande så får jag panik och fortsätter slänga ur mig kommentarer och ibland kan jag även få en black out - jag blir helt tom i bollen.

Jag har därför reflekterat en del på mitt beteende och just att våga lida. I Matteusevangeliet 5:46 säger Jesus: "Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det?"
Man måste våga lida, annars kommer man aldrig att kunna älska såsom Herren vill att vi ska älska varandra. Vi måste kunna ge av oss själva utan att förvänta oss något tillbaka, våga bli sårade, som Jesus sårades på korset.


Här kommer en lista på saker att tänka på när du är kär: 

1. Be: Om du är kär i någon men vågar inte säga till den personen att du är kär i henne eller honom så be den helige Anden om "mod", men be även att du gör Herrens vilja. Att jag vill bli tillsammans med en person innebär inte per automatik att Herren önskar det för mig. Be Herren att ta bort känslorna du har gentemot den personen om det inte är Hans vilja. Och glöm inte att be för personen du är kär i.

2. Don't go crazy stalker: Börja inte förfölja personen på Facebook, gå inte genom hans eller hennes vänlista och alla likes och kommentarer. Börjar du inbilla dig att ni har en relation kommer det sluta med att du blir svartsjuk när någon tar kontakt med honom eller henne. Svartsjukan kommer föra dig bort från Gud.

3. Fika?: Om fjärilarna i magen vägrar försvinna, ta första steget. Jag vet inte varför man faller för någon, men ärlighet är Herrens väg, man ska våga säga till en person man tycker om "hey, jag har en thing för dig, let’s grab a cup of coffee en dag". Jag vet, det är sjukt pirrigt, men just do it! För du förtjänar ett svar. Om Jesus vågade lida för oss, för våra synder, då vågar vi säga till personen vi tycker om att man faktiskt tycker om den.

Kanske skickar Gud en person in i mitt liv för att visa att jag är bättre än dumma kommentarer. Att jag behöver förändra mitt kärleksspråk. Han kanske skickar en person åt ditt håll för att lära dig någonting även om det slutar med att ni inte blir tillsammans.

Lycka till!
- Anonym 
När jag var 18 år, bad jag en novena till den helige Josef, så att han skulle ordna en make till mig, som liknar Orlando Bloom. Ja, jag vet, 18 år är barnsligt ung, och vid den tidpunkten längtade jag efter att vara en ung brud med en ljusrosa spetsslöja som skulle dansa längst gången i kyrkan till Chuck Berrys "It Was A Teenage Wedding" (jag skojar inte - de var mina bröllopsplaner).

Vid den tiden spelade det ingen roll för mig om killen var katolik eller inte, så länge han var väldigt snygg och hade tjockt hår. Självklart var mina prioriteringar i sin ordning. Tydligen gick inte min bön igenom och jag är fortfarande ogift. Tack, helige Josef för obesvarade böner!

Jag har dock inte vågat be en novena till helige Josef för en förödande vacker man under tjugo årsåldern. Varför? Mitt skäl har ironiskt nog att göra med det faktum att jag blev mer seriös med min tro. Låt mig få förklara: Under den tioåriga tiden mellan 20 och 30 hörde jag en hel del män och kvinnor säga att de bad till helige Josef för en man eller hustru, och att, ja, de fick en man eller hustru, och att helige Josef gav dem vad de begärde, men det fanns en hake: nämligen att deras make/maka inte var katolik och i vissa fall t.o.m. anti-katolik.

Jag blev ganska avskräckt från att be till helige Josef eftersom jag inte trodde att mina nerver kunde stå ut med någon som hatar kyrkan. När jag lyssnade på människor beklaga sig över att vara gifta med icke-kristna förstod jag att vara gift med någon som hatade den katolska kyrkan var långt värre än att vara singel. Jag var rädd för att samma öde skulle drabba mig, att hitta någon och bli kär, men med en man vars hjärta var fylld med förakt.

Men tiden läker sår och många av de icke-kristna (som nämns ovan) som gifte sig med katoliker har konverterat. Det kan vara en del av helige Josefs master-plan att han parar ihop katoliker med icke-kristna så att de katolska ska hjälpa sina livskamrater att hitta hem.

Med tanke på hans meritlista av att hitta makar och hustrur för män och kvinnor som är kallade till äktenskap, bör St Josefs festdag verkligen firas mer än alla hjärtans dag. Om Alla hjärtans dag är en metafor för romantik, då står helige Josefs dag för kärlek och äktenskap.

14 februari är för bubbelvin och billiga chokladhjärtan, men helige Josefs festdag, 17 mars och 1 maj, kan bli dagen när man förnyar sina bröllopslöften, en tid då man visar barnen sin brudklänning och en tid då man skålar med sin bästa champagne. För vissa katoliker som bad novenan för en make/maka - och fick mannen / kvinnan i sina drömmar - kan det vara en tid av tacksamhet.


Prefekten för Troskongregationen, näst efter påven den som uttalar sig i lärofrågor i Vatikanen, har svarat på frågan om påve Franciskus senaste förmaning, Amoris Laetitia, har öppnat dörren för frånskilda och borgerligt gifta att ta emot Kommunion.

Kardinal Gerhard Müllers svar är entydigt: Kyrkans lära kan inte förändras, och förmaningen gjorde inte det.

Kardinalen gav sitt yttrande i samband med en resa till Spanien. Som Die Tagespost rapporterat om, och som översatts av Maike Hickson på 1Peter5 till engelska, så svarade Kardinal Müller direkt på de argument som försöker tolka Amoris Laetitia och framhållit, för att citera nyhetstidningen, att "dörren har blivit öppnad för omgifta att få ta emot Kommunion i individuella fall."

Tidningen rapporterar att kardinalen fastslog, "med beslutsamhet", att detta inte var fallet, och att tidigare påvars redogörelser i frågan fortfarande står fast.

"Detta gäller helt klart för mottagandet av Kommunionen för omgifta frånskilda" sade Müller. "Vad som lärts ut av Johannes Paulus II i Familiaris Consortio och av Benedikt XVI i Sacramentum Caritatis är fortfarande gällande på ett oförändrat sätt."

Påståenden om att Amoris Laetitia ändrat bruket i Kyrkan gällande Kommunion för frånskilda och omgifta baseras mycket på fotnot 351, som är i en kontext som ägnas åt Kyrkan pastorala omsorg för par i "irreguljära" förhållanden, och som säger att detta bistånd "i vissa fall inkluderar Sakramentens hjälp" - med referens till Botens Sakrament och Eukaristin. 

Likväl, denna ringa fotnot mottogs av många, inklusive ett flertal tyska biskopar, bland dem Kardinal Reinhard Marx, som en förändring bort från helige Påve Johannes Paulus II i Familiaris Consortio. Kardinal Walter Kasper, utan att göra en referens till fotnoten, påstod att det "verkar klart" att förmaningen tillåter Kommunion för omgifta frånskilda.  

I Familiaris Consortio säger påve Johannes Paulus II att par i äktenskapsbrottsliga omgiften bara kan motta Eukaristin om de separerar, eller om de inte kan detta på grund av "allvarliga skäl", skall de leva som bror och syster dvs. utan en sexuell relation. 

Dock klargjorde Kardinal Müller att denna Magisteriala lära, inte kan förändras, och även om påven hade intentionen, så saknas förutsättningarna för att göra en sådan rejäl förändring i Amoris Laetitia.

"Om Amoris Laetitia ämnade upphäva en sådan djupt rotad och viktig troslära skulle den uttryckt sig tydligt och gett anledningarna till detta. Emellertid, en sådan redogörelse är inte att hitta. Inte någonstans tar påven upp frågan kring sina företrädares argument. Den baseras inte på den subjektiva skulden av dessa våra bröder och systrar, utan snarare, på den synliga, objektiva livsstilen som är i motsats till Kristi Ord."

Angående fotnot 351 sade kardinalen att den inte talade om specifikt om omgifta frånskilda. 

"Utan att gå in på frågan på djupet, är det viktigt att påpeka att denna fotnot hänvisar på ett allmänt sätt till objektiva situationer av synd, och inte till specifika fall av borgerligt omgifta frånskilda" sade han. "För denna senare situation har sin egna distinkta karakteristik som särskiljer sig gentemot andra situationer."

Kardinalen klargjorde återigen att fotnot 351 ändrade läran som förkunnades av påve Johannes Paulus II eller Kardinal Joseph Ratzinger, när den senare var prefekt för Troskongregationen. Fotnot 351 "berör inte tidigare lära" sade kardinalen. "Föreskrifterna från FC 84 och SC 29 och deras tillämpning i samtliga fall fortsätter vara giltliga."

Kardinal Müllers redogörelse angående den omdiskuterade fotnot 351 är sannolikt det högsta klargörande vi kommer att få från Vatikanen. När påve Franciskus nyligen blev tillfrågad angående fotnoten under en resa från ön Lesbos i Grekland, svarade han att han mindes inte den, eller vad den sade. 

Kring frågan om Kommunion för frånskilda och omgifta, hänvisade påven journalisterna till en presentation av Kardinal Christoph Schönborn som hölls i Vatikanen samma dag som förmaningen släpptes. 

I den presentationen, citerade kardinalen  fotnot 351, och sade att den ger svaret på frågan om vad påven säger "i sammanhanget om tillgång till Sakramenten för folk som lever i "irreguljära situationer?"  Då sade Kardinal Schönborn: "I bemärkelsen om "via caritatis" (AL 306) bekräftar påven, att Sakramentens hjälp kan bli mottagna i speciella fall. Men för dessa fall ger han oss inga fallstudier eller recept..."

Die Tagespost rapporterade också att Müller på andra håll gällande frågan om Kommunion för frånskilda och omgifta bekräftade otvetydligt Kyrkans traditionella lära:

"Principen är att ingen riktigt vill ta emot ett Sakrament - Eukaristin - utan att samtidigt leva i enlighet med de andra Sakramenten, bland dem Äktenskapets Sakrament. Den som lever på ett sätt som motsäger den äktenskapliga förbindelsen motsätter sig Äktenskapets Sakraments synliga tecken. Med hänseende till hans egen person, blir han ett "mottecken" gentemot oupplöslighet, även om han subjektivt är utan skuld. Precis som att hans egna liv är i motsats till tecknet, så kan han inte vara delaktig i det högre Eukaristiska tecknet - i vilket den inkarnerade kärleken av Kristus är manifesterad - genom att motta den heliga Kommunion. Om Kyrkan skulle tillåta en sådan person att motta den heliga Kommunionen, skulle hon i så fall begå den gärning som Thomas Aquinas kallar för "en falskhet i de sakramentala tecknen." 

En fri översättning från Life Teen 

Alla möten med människor ger intryck, vissa starkare än andra. Ett sådant möte hade jag nyligen på vår ungdomsträff i kyrkan. Vi hade då förmånen att få besök av sex stycken amerikanska ungdomar som var i Göteborg på missionsresa. De var en grupp av olika ungdomar från olika delar av USA, men en sak hade de gemensamt; kärleken till Jesus. 
Vi fick höra på deras vittnesbörd, och jag tror inte jag var den enda som blev väldigt berörd av deras starka berättelser. De berättade om tonår fyllda av tomhet, sorg, ensamhet, tristess, självförakt, egoism… Men de berättade också om år fyllda av längtan efter kärlek, tillit, trygghet och respekt och glädjen när de till sist fann allt detta hos Gud. Det var väldigt fint att se dessa ungdomar som alla var levande bevis på Guds existens. Så mycket glädje de spred! 

De fick mig verkligen att fundera över vad det innebär att vara ett vittne, att låta tron avspegla sig i våra liv. Vi är ju den enda Bibel som många av våra vänner läser. Låt oss ta vara på den möjligheten som det innebär! Att missionera behöver inte vara att stå i ett köpcentrum och skrika ”Jesus älskar dig!” så att folk förskräckt flyr därifrån. Låt istället dina val och handlingar visa människor rätt väg. Och du behöver inte vara rädd att det är ett för stort uppdrag eller för att man behöver en massa kunskap för att vara ett bra vittne för Gud. 

I Jeremia kan vi läsa 

”Men jag svarade: ”Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!” Då sade Herren till mig: Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig! Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig, säger Herren. (Jer 1:6-8). 

Gud tror på oss, så varför gör vi inte själva det?
För en människa som mig själv, som ständigt går och bekymrar sig för minsta lilla sak är Matteusevangeliets 6:25-34 en stark tröst. Den påminner oss att vi som kristna egentligen borde leva ett relativt bekymmerslöst liv och sätta vår tillit till vår Fader. Han kommer att hjälpa oss med allting och om det inte blir som vi hade önskat, ja då är det helt enkelt inte hans vilja med vår liv.

Gör er inga bekymmer


25Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna?  26Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?  27Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? 

28Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. 29Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.  

30Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvada?  

31Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss?  32Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta.  33Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.  

34Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

/ Mimo

Aurora Priset, som presenteras av George Clooney, syftar till att hedra dem som stod upp för armenierna under folkmordet 1915.

En präst som räddade 1500 muslimer från att slaktas i Centralafrikanska republiken har blivit nominerad för en ny 1.000.000 dollar fredspris.

Fr Bernard Kinvi, från St Camillus, ordnade skydd för dem som flydde från "anti - Balaka milisen", under sitt uppdrag på sjukhus i Bossemptele. Han hjälpte dem sedan att fly på lastbilar över gränsen till Kamerun.

Fr Kinvi är en av fyra personer som antagits för Aurora Priset för Awake Humanity, som ges till "personer som sätter sig i riskzonen för att möjliggöra andras överlevnad".

Priset kommer att presenteras av George Clooney vid en ceremoni i Jerevan, Armenien, nästa månad.

Tre av de fyra finalisterna är katoliker. De är Dr Tom Catena, den enda kirurgen för 750.000 personer i Nubabergen i Sudan, som sade att hans arbete inspireras av helige Franciskus av Assisi, Marguerite Barankitse, som räddade tusentals liv och vårdade föräldralösa och flyktingar under inbördeskriget i Burundi; och Syeda Ghulam Fatima, som har arbetar med att få slut på tvångsarbete i Pakistan.

Priset skapades av ett initiativ som kallas "100 Liv" och syftar till att hedra de som räddade armenier under folkmordet 1915.

Vartan Gregorian, en Aurora Prize ledamot, säger: "Vi skapade Aurora Priset inte bara för att ära, men också att stödja de okända hjältar som står upp för förtryck och orättvisa."

"För hundra år sedan, stod främlingar upp mot förföljelsen av våra förfäder, och idag tackar vi dem genom att erkänna dem som agerar i samma anda mot dagens illdåd."

Vinnaren av priset kommer att ges 100.000 dollar och kommer att kunna utse en välgörenhet som sedan kommer få ett bidrag på 1 miljon dollar.

Fader Kinvi, vars sjukhus tjänar ett område lika stort som Schweiz, berättade till tidskriften the Guardian: "När jag blev präst, åtog jag mig att tjäna de sjuka även om det innebar att sätta mitt liv i fara", säger han. "Jag sa det, men jag visste inte riktigt vad det betydde då. Men när kriget kom, förstod jag vad det innebär att riskera ens liv. Att vara en präst är mer än att ge välsignelser; det handlar om att stå med dem som har förlorat allt."




Jag har aldrig känt mig så manlig som när jag säger nej till mina begär för min fästmö och för himmelrikets skull.

Förlovningstiden kan liknas vid en glasblåsare som formar ett vackert glas. En man och en kvinna kände en enorm törst men hade inget glas för att släcka törsten, så de bad den ende glasblåsaren i staden om denna tjänst. Glasblåsaren blev lycklig över beställningen och sa: ”Jag gör detta med glädje, bara ni lovar att inte dricka vattnet innan glaset är klart. Ha tålamod, jag ska blåsa mitt liv i ert glas. Om ni dricker vattnet utan glaset kommer det aldrig att släcka er törst, eftersom ni smutsar ner det med era händer. Och då blir mitt arbete förgäves.”

Att vänta med att älska min fästmö tills äktenskapet var till en början ett beslut i blind tillit till kyrkan, men som med åren kommit att bli ett beslut starkt integrerat i mig. Beslutet gör mig väldigt lycklig och fylld med ett barns längtan och glädje.

Att leva kyskt... Hur coolt låter det? Det kan låta gammaldags och tråkigt, men är det mest vitala, kraftfulla och manliga respektive kvinnliga beslut en person kan ta. Det är ett heroiskt beslut, inte för mesar utan för dem som är beredda att offra allt för vad de tror på.
För mig har kyskhet betytt att ge mig själv, att utlämna mitt hjärta i Guds händer. Gud, vår silversmed, kan nu polera och göra det så rent, till det finaste av allt silver. Jag känner att min förlovning med min fästmö är ett tillstånd då var och en ger sitt hjärta till Gud så att han kan förbereda dem till den slutgiltiga föreningen. Förlovningen handlar om överlåtelse till Guds renande kärlek, ett val som ställer våra hjärtan inför sanningen, så att vi kan förstå Guds kallelse med oss. Detta innebär förstås även en rädsla då det innebär att man måste öppna sig helt för Guds mening med sitt liv.

Förlovningen för mig betyder alltså ett totalt överlämnande i Guds händer som i sin tur förbereder för ett totalt överlämnande i den blivande makans/makens händer. Nu när jag skriver det, låter denna ordning väldigt logisk. Den kroppsliga föreningen gör synligt det osynliga förbund en man och kvinna har ingått med varandra. Det som skapar ett sådant osynligt förbund är äktenskapets sakrament. Det följer då naturligt att den sexuella föreningen är en följd av det äktenskapliga förbundet. Min fästmö formulerade denna ordning på följande vis: ”Det är naturligt att en man och kvinna först i tanke och själ i äktenskapets sakrament måste avge ett evigt löfte, annars finns det inget att förkroppsliga.”

Förlovningen har ingjutit ett hopp i mitt hjärta. En tid för hjärtats rening inför ett möte på en ny nivå. Ett kännande på det djup Gud ämnat oss för. Jag kan säga att jag aldrig mått bättre och känt mig tryggare i mig själv än idag. Jag har aldrig känt mig så manlig som när jag säger nej till mina begär för min fästmö och för himmelrikets skull. Jag känner en skön brand i mitt hjärta, en renande eld som formar mitt hjärta efter min fästmös hjärta. Min fästmö och jag, fyllda av hopp och lycka, längtar efter att ödmjukt ta emot det glas vår Herre förbereder åt oss.


Msgr. Janusz Urbanczyk, den Helige Stolens ständige representant vid Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) höll ett tal med anledning av den internationella kvinnodagen den 8 mars.

”Den Heliga Stolen är mycket bekymrad över kvinnor som diskrimineras eller undervärderas endast på grund av sitt kön och man kommer att fortsätta att arbeta tillsammans med andra intressenter för att främja en kultur som både legalt och i den konkreta verkligheten erkänner att män och kvinnor har samma värdighet,” sa msgr. Urbanczyk.

”Den Heliga Stolen välkomnar de framsteg som redan har gjorts men beklagar att samtidigt som medvetenheten om kvinnofrågorna är större än någonsin så står världen fortfarande inför gamla och nya former av våld och slaveri riktat mot kvinnor. Detta inkluderar användandet av våldtäkt som ett krigsvapen under konflikter, människohandeln där flickor behandlas som varor, det många gånger ostraffade utnyttjandet av kvinnor som arbetar med hushållsnära tjänster, kidnappningar av unga kvinnor, tvångsäktenskap, tvångskonverteringar och tvångsaborter. Alla dessa former av våld förekommer oftare där fattigdom och social instabilitet är vanligt eller där vissa rättsystem och traditioner fortsätter att tolerera dem. Detta får allvarliga och långvariga fysiska, psykologiska och sociala konsekvenser,” avslutade msgr. Urbanczyk, och uppmanade sedan Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa att ta fram officiella dokument för hur en sann och autentisk jämnlikhet mellan män och kvinnor ska kunna uppnås. 


Confessiones har lyckats få en intervju med Karolina Danilczuk, ungdomsledare i St:a Eugenia i Stockholm och som mellan 2014- 2016 satt som viceordförande i Sveriges unga katoliker, och som fortfarande representerar SUK i pastoralrådet.

Vad fick dig att bli engagerad i ungdomsarbetet inom kyrkan?
Det var genom en vän som jag kom i kontakt med först PUKiS (Polska Unga Katoliker i Sverige), som sedan kom att bli ett slags startskott för mitt engagemang inom kyrkan. Ungdomsledare blev jag redan som tonåring i högstadiet, där jag ansvarade för en tjejgrupp där man gjorde roliga aktiviteter tillsammans. Det var faktiskt väldigt givande och mysigt. Efter världsungdomsdagarna i Rio blev jag vald till SUKs styrelse, och sedan 1 år tillbaka har jag jobbat som ungdomskonsulent i St:a Eugenia.

Vad är det roligaste med att vara ungdomsledare?
För en del kan rollen som ungdomsledare låta skrämmande. Man får ta mycket ansvar, man riskerar att få kritik och det är tidskrävande. Men att vara ungdomsledare inom kyrkan är hur underbart som helst! Man får vara med och skapa någonting från början, man påverkar och engagerar barn och ungdomar, och leder dem förhoppningsvis närmare Kristus. Man skapar tillfällen där nya vänskapsband knyts och där man delar mycket skratt och bön.

Vem är ditt favorit helgon?
Helige Johannes Paulus II. Han är en stor inspiration, han var också ungdomsledare, och engagerade alltid sig för ungdomarna, både medan han var en "vanlig" präst och senare även som påve. Han startade världsungdomsdagarna, det som förenar oss ungdomar världen över och fick oss att inse att vi inte är ensamma som katoliker.
För mig är han inspirationskällam inte nog med att han blev helgon så fort, men också för hans allt han har gjort. Jag hoppas jag kan ha den lågan brinnande hela mitt liv.

Om det finns några där ute som funderar på att bli ungdomsledare vad skulle du vilja säga till dem?
Det är bara att ta det första steget. Det skadar aldrig att försöka. Att vara ungdomsledare kanske inte passar alla men det finns bara ett sätt att veta. SUK söker just nu personer som vill sitta i aktivitetsutskottet (personer som ska ansvara och genomföra aktiviteter inom SUK), hör av dig till SUKs ordförande Fiorella Bastidas på suk@suk.se. Eller prata med din kyrkoherde eller ev lokalförening om att du vill engagera dig i ungdomsarbete i församlingen. Ibland kan det vara svårt att komma igång men så länge det finns intresse så brukar allt falla på plats naturligt. Börja med att ses på ett fika eller något sånt och se vad just ni vill hitta på inom kyrkan.

Och nu till sist... Favorit bibelcitat och varför?
Åh detta var ju svårt det finns ju så många! Men ett som jag kan komma på nu är:
Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är guds vilja i Kristus Jesus.  (1 Thess 5:16-18)
Det citatet hjälper mig hela tiden när jag är med ungdomarna. Ni som är ledare vet mycket väl att man ibland är helt trött av att tjata, säga till och vara lite av en mamma. Detta citat är perfekt för oss ledare, oavsett hur jobbigt det blir är vi i slutändan alltid glada av att vara med våra ungdomar, vi ber ständigt för dem så att de ska kunna stärkas i Kristus och man tackar dem och Gud hela tiden eftersom varje sekund med dem är dyrbar, man utvecklas alltid vid varje nytt möte.


Den helige Augustinus vet vi många vem det är och att han, tillsammans med några andra Heliga, räknas som en av Katolska Kyrkans viktigaste fäder. Han skrev mängder med texter om andliga och filosofiska ting och om hur man bör leva som en Kristi lärjunge. Trots att han skrivit så mycket om det kristna livet skulle man nästan kunna sammanfatta allt i en enda mening han skrivit. Nämligen: "Älska och gör vad du vill."

Denna mening innehåller det mest centrala i det kristna livet. Att leva och handla i och efter Kärleken. Vi måste givetvis vara medvetna om att denna kärlek som talas om inte är av det slag som världen har att ge, utan av slaget som den Helige Anden har att ge och utgjuta i våra hjärtan.

Hur ska vi då kunna älska på detta sätt som St. Augustinus menar? Och ska vi inte följa Guds Vilja istället för vår egen? Att uppnå denna kärlek har de heliga visat oss är möjligt genom sina många exempel. Det viktigaste är överlåtelsen, den ständiga bönen och omvändelsen som vi varje dag får möjlighet till i alla situationer. Det gäller att växa i allt detta genom att ersätta synden med dygd, högmodet med ödmjukhet och missmodet med hopp. Allt detta kommer leda till att vi ger mer utrymme åt den Helige Anden att ta sin boning i oss och därför också Guds Vilja, som kan bli vår egen, att verka genom oss.

När detta sker fylls vi av den Kärleken som St. Augustinus och de andra heliga pratar om. Om vi förenas med Herren på detta sätt ska vi förbli i Honom så att Han också förblir i oss (John 15:4). När Heliga Aposteln Paulus lät detta ske sa han: "och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig." (Gal 2:20) Det handlar om att förneka sin egenvilja för att ge rum åt Guds Vilja, som vi varje dag ber om när vi i Herrens bön säger: "Låt din vilja ske".

Med detta kan man därför förklara St. Augustinus mening betydelse med att: Låter man den Helige Anden verka i oss kommer Kärleken att blomstra i oss. Vi kommer att älska Gud och vår nästa och handla efter kärleken. När vi älskar Gud kommer vi att följa hans bud (John 14:15) och då förenas vår egen vilja med Guds.

Älskar vi Gud och låter den Helige Anden bo i oss kommer våra tankar, våra intentioner och vår vilja att renas och förenas med Guds. Därför kan St. Augustinus med rätta uppmana och säga till den Kristne att: "Älska och gör vad du vill!"

- Reflektion av Petri


Under fastetiden avstår vi oss från olika saker: några slutar röka, andra kollar inte på Facebook eller låter bli att äta godis.  Om vi skulle fråga dem varför de väljer att avstå från vissa saker, får man troligtvis till svar "Det är fastetiden och man måste göra så." När vi är långt borta från Gud, måste vi, under denna heliga tid, kämpa oss tillbaka till hans famn. Man kan säga att vi alla längtar efter ett annat liv, ett bättre liv. Gud har skapat oss till att förenas med Honom. Och under fastan är det just vår chans att komma närmare vår Herre.

Fastan är en form av sorg. Sorgen kan inte överväldiga oss, eftersom Jesus är med oss, i och med det bör vi vara glada! Jesus förändrade fastan.
Så, vad egentligen innebär fastan för oss?  Det är en förberedelse till ett högtidligt möte med Kristus, med den Uppståndne Herre! Varje förberedelse innebär i sig någon form av arbete, ett riktande av vårt inre och att förstå sig själv. Fasta är alltså ett jobb, där jag arbetar med mig själv och med min själ. Att förneka sig mat är inte fastans mål, utan det viktiga är vad vi har för intention med det.

Vi avstår från saker för att visa att det är vår själ som har kontroll över kroppen, vi vill inte vara slavar för våra begär. Vi vill vara fria på riktigt! Fastan är inte bara en arbetstid, det är också en tid av bot. Det är inte så himla viktigt om jag ska äta någonting eller inte utan om jag villig att dela min mat med andra är mycket viktigare! Det är inte så viktigt vad ska jag ta på mig, utan det är viktigare om jag ger bort mina kläder till dem som behöver det. Under fastan är viktigare att möta någon med ett leende och säga en fint ord än att vara tyst. Det är det bästa sättet att fira fastan. Jesus har lagt betoning på obehag och själens förödmjukelse istället för kroppen.  Det är Jesu fasta, och det Han lärde så sina lärjungar.

Vilket svar ska du ge till Herren? Fastar du bara med kroppen eller av hela din själ?

För vidare nyttigheter om fastan läs "Inte bara fasta"

 - f. Witold ofm  


Thomas Merton har ett citat i sin självbiografi Kallad till tystnad där Thomas precis blivit katolik och går ner för Chicagos största gata tillsammans med sin vän Robert Lax som också nyligen blivit katolik. Robert vänder sig till Thomas och frågar: ”Tom, vad vill du ha ut av livet?” Thomas stannar upp och svarar: ”Jag antar väl att jag vill bli en god katolik.” Robert säger då: ”Du vill bli ett helgon?” Thomas: ”Ett helgon?!” Den meningen förändrar hela Thomas Mertons värld för all framtid och är det som drar honom till att bli trappist.

Den franske författaren Leon Bloy sade: 
Det finns bara en enda sorglighet i livet – Att inte bli ett helgon.

Allt annat som vi anser vara sorgligt i livet: misslyckanden, förlorade relationer och besvikelser. Dessa är inte de riktiga sorgligheterna. Det enda sorgliga är att INTE förstå Guds vilja med ens liv och att INTE göra Hans vilja eller med andra ord: INTE vara ett helgon. 

Thomas av Aquino, en av Kyrkans största lärare, om inte den största, fick en fråga av sin syster en gång: Vad måste jag göra för att bli ett helgon?: ” Han sade: ”Vill det!” Begär det! Till viss del beror våra problem på en sak: vår acceptans av medelmåttighet. Det vanliga målet för det kristna livet, det vardagliga målet för att vara katolik är att vara ett helgon. Vad betyder det? Det betyder att man är en vän av Gud. Det är Thomas av Aquinos definition av det. Att vara Guds vän, att skapa en relation med Gud – vårt livs mest centrala faktor – det är detta som det betyder att vara ett helgon. En sådan egenskap, som alla helgon genom historien har haft, är att ha Kristus som mittpunkt i livet.

Om man tittar på ikoner, och andra bilder på Maria med Jesubarnet, så är alltid Jesus i centrum. I min hemförsamling, Kristus Konungens församling i Göteborg, så flyttade man för några år sedan tabernaklet, eller Kristus, från sidan till mitten av koret. När Kristus är, utan tvekan, ditt livs mittpunkt, ditt livs centrum, så händer något. Allting runt omkring får en tendens att harmoniskt inordna sig runt den mittpunkten. Ditt sinne, ditt intellekt, din vilja, din kropp, din sexualitet, ditt privatliv, ditt ”offentliga” liv, ja, allting i dig. När Kristus är det centrala i ditt liv så faller alla dessa bitar på plats runt omkring och du blir en vacker själ. Det är också en bild av det perfekta samhället, byn, universumet, kosmos. 

Jesus sade: 
Sök först himmelriket och hans rättfärdighet och resten kommer att bli dig givet.

Finns det något i Bibeln som man kan relatera till detta? Jesaja ligger nog närmast. Det står att man står framför Sion, Herrens heliga berg. Och alla Israels stammar kommer att strömma upp på Sion. De stirrar inte på sina egna intressen. De ser inte på sig själva utan på Gud.

När något annat än Kristus är din själs centrum, som pengar, sex, makt, tillfredställelse, eller något av denna världs saker, blir din själ en enda kakofoni, ett enda missljud, en disharmoni. Thomas av Aquino menade att det vackra finns att finna i sammanstrålningen av tre saker: i fullheten, i harmonin och i utstrålning. En själs vackerhet i fullheten menas att själen är en. 

Kierkegaard sade: 

Ett helgon är någon vars liv centreras kring en enda sak 

Det betyder inte att ditt liv är monotont, det betyder inte att man har en enda sak som man gör om och om igen. Det betyder att ditt liv är förankrat, centrerat, allting i dig strävar mot detta enda stora. Tillhör ditt sinne, din själ till Kristus? Tillhör du till Kristus? Tillhör din vilja till Kristus, för att tjäna hans syften? Tillhör dina passioner, din energi till Kristus? Tillhör din kropp till Kristus? Är han ditt livs Herre? Inte en intressant sak bland många. Utan den otvivelaktiga Herren i ditt liv? Om så är fallet har ditt liv integretas, det är Thomas av Aquinos ord för det, dvs. blivit en fullhet. En helhet. 

Den andra saken var consonantia, eller en symfoni. En harmoni. När allting i ditt liv är förankrat i Kristus blir ditt liv harmoniskt. Allting stödjer upp varandra. Hur fungerar det för syndare? Mina tankar går åt ett håll och min vilja är på väg åt ett annat håll. Den ena passionen går åt det hållet och den andra går åt andra hållet. Min kropp vill det men min själ vill annat. Vi är splittrade. Vi är i en slags oharmoni. Helhet – Harmoni!

Den sista är intressant: utstrålning. Thomas kallar det för claritas, upplysande. Lite som ett kyrkofönster där ljuset kommer igenom det. För folk på medeltiden var det helt magiskt. Det finns något som attraherar. Så en vacker själ attraherar andra människor, övertygar dem, drar med sig dem. Om man tittar på helgonbilder så har de ofta en aura runt huvudet. Man har ofta sammankopplat rent historiskt helgon med just ljus. Det lyser från dem. Richard Attenborough BBC-reporter, intervjuade moder Theresa på 80-talet. Han sade ”Jag måste åka till Calcutta. Jag måste träffa henne och filma henne.” Och inom ett par dagar så filmade man moder Theresa och hennes systrar i deras arbete i Calcuttas slumområden. När de kom till ”de döendes hus”. Kamerateamet sa: ”det är alldeles hopplöst. Det är för mörkt här inne för att kunna filma.” Richard sade: ”Försök iaf.” Kamerateamet stod dock på sig: ”Vi har filmat över hela jorden, vi vet att det är för mörkt här inne.” Richard: ”Försök”

”Ok, du är chefen.”

Och man filmade moder Theresa när hon tog hand om de döende i dessa mörka utrymmen. De tog med sig filmen tillbaka till London. Och när man tittar på filmen idag, vilken bland annat har visats på flertalet katolska ungdomsläger, så är rummet och utrymmet runt omkring i ett konstigt ljus. Det gjorde hela produktionsteamet överraskade: ”var kommer ljuset ifrån?” Dessa väldigt kompetenta och duktiga filmfolk sade: ”Det är omöjligt.” Många kyrkolärare talar om just detta, från heliga människor så skiner det bokstavligt talat ifrån. När vi finner Kristus som mittpunkt i vårt liv så blir vi övertygande inför andra människor.

I Markusevangeliet kommer Jesus till en synagoga för att predika:

I synagogan fanns en man som var besatt av en oren ande, och han började skrika: ”Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på oss? Jag vet vem du är, Guds helige.” Men Jesus sade strängt åt honom: ”Tig! Far ut ur honom!” Den orena anden ryckte och slet i mannen och gav till ett högt rop och for ut ur honom. Alla greps av bävan och började fråga varandra: ”Vad är detta? En ny undervisning, med makt bakom orden! Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom.

Jesus predikar. Han predikar med auktoritet. Med makt! Bibeln nämner det ofta. Just detta väcker något till liv i denna demoniskt besatta man. Han är en enda man men pratar i plural. ”Vad har du med oss att göra?” Har du kommit för att för att ta död på oss?” Några kapitel fram i Evangeliet botar Jesus en annan demonbesatt och Han frågar vad de heter. De svarar: ”Legion.” För att det är hundra av dem. Mot en enda person som talar. De andliga mästarna säger att det är demoniska och djävulska krafter som splittrar dig och delar dig. Hans röst som talar om oss, i plural, är rösten som talar utan integritet, som förlorat sin förankring, som förlorat sin mittpunkt. Följer den impulsen, nu den impulsen. Nu den gurun, Nu den andre gurun. ”Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret?” Har du kommit för att ta död på oss?” Och svaret på det är självklart: Ja! Jag har kommit för att förstöra er alla. För att ta er tillbaka till mittpunkten. För att ni skall bli en igen.

Diabolisk, kommer från grekiskan, och betyder att splittra. Att slå sönder i bitar. Jesus kommer som en uppsamlare.

En annan bra historia ur Evangeliet är det om Marta och Maria. Det blir alltid en rolig diskussion kring det med folk. Det verkar så orättvist. Maria sitter vid Jesu fötter och Marta som fixar och donar med allting. Hon får dock sig en tillsägelse i princip av Jesus och det verkar så orättvist. Man har ofta läst detta som en bild utav det kontemplativa och det aktiva livet. Och det är säkert upplysande till viss del. Men vad säger Jesus: ”Marta, Marta, du är besatt av många olika saker.” Problemet är inte att hon är aktiv, problemet är att hon inte är fokuserad. Hon är överallt. Hennes själ har blivit splittrad i bitar. Det Maria gör, om man läser den latinska översättningen, är att hon har valt Jesus för han är ”unum necissarium”. Hon har valt det enda viktiga. Hade Marta suttit vid Jesu fötter så hade hon nog fortfarande varit orolig och besatt. Hade Maria gjort massa saker så hade hon fortfarande varit som en sammansatt helhet. En av kyrkofäderna kommenterar dessa följande: ”Ett av tecken med att allting inte står rätt till med Marta är att hon till och med säger till Gud vad han skall göra.”. Det kan nog de flesta präster hålla med om att det är ett dåligt tecken i ens andliga liv när man börjar säga till Gud vad han skall göra. När Gud blir unum necissarium blir Guds vilja ett med ens liv.
I Markusevangeliet så åker Jesus med sina lärjungar med en båt över en sjö. Det är en bild för kyrkan. Vi är i båten med Kristus och åker genom sjön, livet.

Då kom en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den var nära att fyllas. Själv låg han och sov i aktern med huvudet på dynan. De väckte honom och sade: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” Han vaknade och hutade åt vinden och sade till sjön: ”Tig! Håll tyst!” Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt. Och han sade till dem: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?”

Vi är alla i Petrus båt, och åker genom livet. Alla vet att livet innehåller sina stormar. Misslyckanden, fysisk smärta, förlorade relationer. Mitt under allt detta sover Jesus medan de är rädda. Augustinus menade att den sovande Kristus mitt i stormen var den gnutta frid som vi har inom oss även när det stormar.

Gud säger till Moses: Jag är den jag är.

Jesus säger: Jag är.

Det är den som Kristus som ligger och sover i båten. När man är sammankopplad med mittpunkten, till Jesus Kristus, så är du sammankopplad med den kraft som håller samman universum. Du är sammankopplad med den kraft som står över tid och rum. Och du kan tryggt ligga i famnen hos den som är.

Augustinus hade också ett annat synsätt på det hela:

Kristus som sover i båten är den Kristus som du tillåter sova inom dig.

När du gör alla saker med ditt liv, det ena och det andra, alla möjliga många saker, så låter du förlora din sammankoppling till mittpunkten. Så när han sover inom oss så är det inte konstigt att vi är rädda, och förtvivlade. Det Augustinus säger är helt enkelt: ”Väck honom!” Och vad händer när du väcker upp honom, din mittpunkt? Stormen försvinner. Du finner frid.