”Det behövs en kristendom som utmärker sig i bönens konst”, skrev den helige Johannes Paulus II i brevet om rosenkransen från den 16 oktober 2002, då han utropade ett helt år vigt åt rosenkransen. 

Vid detta tillfälle lade han fem nya mysterier och kallade dem för ljusets mysterier. Påven talade om att vi som kristna är kallade att ”fästa blicken på Kristi ansikte”, det ansikte som tydligast återspeglar Faderns kärlek och barmhärtighet mot oss. Genom att betrakta Kristi ansikte ser vi Faderns barmhärtighet och självutgivande kärlek riktad mot oss, som vi genom bönen tar in i vår själ.  Bönen blir alltså ett sätt att spegla sig i Kristi ansikte och så ta del av de gåvor han vill ge. Genom att betrakta hans ansikte så som det blivit tydligt under hans liv och i hans frälsningsgärning i rosenkransens mysterier öppnar vi oss för att ta emot treenighetens liv och mysterium. Rosenkransen är alltså huvudsakligen en betraktande bön, en meditativ bön, där också kroppen får vara med. Orden vi ber får bli bärare av betraktelsen och lär oss att inte släppa taget om bönen. Den muntliga bönen blir ett sätt att hålla fast vid, att återkomma när tankarna råkar försvinna åt olika håll. Den muntliga bönen blir ett uttryck för vår vilja att stanna med Maria hos Jesus.

Hela rosenkransbönen är upphängd på ett radband, en krans. Precis som kulorna i radbandet bildar en enhet genom att vara sammanflätade, så är kyrkan genom sina bedjande medlemmar en enda rosenkrans som ständigt befinner sig i bön. I bönen är vi förenade med alla som står inför Herrens ansikte. Även om rosenkransbönen är en privat bön uttrycker den ändå en gemenskap i Kristus. Vi känner detta rent intuitivt att vi gärna ber den tillsammans med andra.
Den påminner oss om att vi inte är en hög individer som ber var för sig utan att vi ingår i en bönens gemenskap, där vi ber med varandra och för varandra. Kulorna får gärna representera våra närmaste, familj, släktingar och vänner, ja varför inte de som vi också har svårt för. Radbandet – rosenkransbönen kan också ses som en kedja som påminner oss om att Gud har knutit oss till sig, att de band han upprättar med oss leder oss allt djupare in i Guds mysterium.

Korset: Rosenkransbönen börjar med korset, som vi brukar kyssa innan vi börjar be. ”Kransen hålls ihop av ett litet kors,” påpekar påven.
Den korsfäste inleder och avslutar bönen. Kristus är mittpunkten för de troendes liv och bön. Allt utgår från honom, allt är på väg till honom, genom honom och i den helige Ande når allt fram till Fadern.
Klicka på bilden för att förstora
Korset håller ihop hela världen därför att korset betyder Guds självutgivande kärlek ända till döds.
Korset är jordat i vår värld och sträcker sig upp mot himlen. Så innebär korset Guds nedstigande till oss hela vägen ner till avgrunden och samtidigt förbinder det oss med himlen. Korset påminner oss också om att vi får förena våra lidanden med hans, att vi inte är ensamma utan att han bär det med oss.

Trosbekännelsen som vi sedan inleder med säger oss vem Gud är för oss och vad han har gjort för oss. I trosbekännelsen uttrycker kyrkan sin tro och därmed sin identitet som en trons gemenskap. Kyrkan är inte vilken organisation som helst utan en gemenskap vars innersta kännetecken är tro. Tro betyder tillit och överlåtelse åt Gud som uppenbarat sig för oss i historien, i Jesus Kristus. Så är Gud kyrkans centrum, hennes mat, hennes liv, hennes förankring. Trosbekännelsen är också en sammanfattning av alla de mysterier vi sedan kommer att betrakta.

Rosenkransen är vidare upphängd på Herrens bön ”Fader Vår”, i vilken blicken och hjärtat medvetet riktas upp mot Gud. Han är vår Fader och vi får betrakta oss som hans älskade barn. Så visar vi vår tillit till Gud, ge honom äran i allt och låter honom bära och föra oss genom livet så som han vill. Så länge vi ger honom äran och söker hans vilja kommer vi aldrig att falla djupare än i hans armar.

Den bön som oftast upprepas är ängelns hälsning till Maria ”Var hälsad Maria” , vars text vi återfinner i början på Lukasevangeliet. Detta är samtidigt det första budskapet om Guds ankomst till oss som människa. Varje gång vi ber Var hälsad Maria blir vi påminda om att Gud vill komma till oss och bo hos oss. Men denna bön betyder också att Maria, kyrkans främsta medlem, ber tillsammans med oss och för oss ”nu och i vår dödsstund”. Maria tar oss med på vägen till Kristus. Vi får betrakta Kristi ansikte med hennes blick.
Innan vi börjar den betraktande bönen ber vi också om den rätta andan i bönen, om trons och hoppets och kärlekens gåvor.

Och till sist avslutas varje dekad eller hemlighet med en doxologi, en lovprisning  ”Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande”. Allt har sitt ursprung och sitt mål i den treenige Guden, som drar oss in i sitt ömsesidiga kärleksfulla förhållande. Så besinnar vi att vi genom Jesus Kristus är lika högt älskade som Gud älskar sin Son i den helige Ande.

I denna meditativa bön betraktar vi således Guds väg till oss och vår väg till honom. Det finns ett slags nedstigande och uppstigande rörelse i rosenkransen, den rörelse som den helige Paulus formulerat så tydligt i Filipperbrevet 2:6-9:
”Han ägde Guds gestalt, men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn..”
Denna ned- och uppstigande rörelse följer vi när vi ber rosenkransen. Medan vi begrundar de fem glädjerika mysterierna följer vi Gud när han stiger ner till oss – i Maria vid bebådelsen, i människoblivandet in i vår värld och in i sitt folks historia.

I de smärtorika mysterierna följer vi Gud allt djupare ner i våra liv ända till den yttersta förnedringen och döden. Och i de ärorika mysterierna betraktar vi hans seger över döden och hans uppstigande till Fadern, - ett uppstigande i vilket han drar alla till sig som det står i Johannesevangeliet, i första hand Maria som står modell för Kyrkan. I henne föregrips löftet som gäller oss alla. Så blir också våra liv involverade i en rörelse mot Gud och hans härlighet (jmfr Upp. 21). År 2002 tillfogade den helige påven Johannes Paulus II fem mysterier till som han kallade för ljusets mysterier – därför att vi i dessa mysterier betraktar det gudomliga ljuset så som det blir synligt, uppenbarat i Jesu liv och gärning.

Av tradition ber man rosenkransen dagligen och de olika hemligheterna delas upp på de olika veckodagarna. Med den fjärde nya hemligheten ser ordningen ut på följande vis:

Måndag: Glädjerika hemligheter
Tisdag: Smärtorika hemligheter
Onsdag: Ärorika hemligheter
Torsdag: Ljusets hemligheter
Fredag: Smärtorika hemligheter
Lördag: Glädjerika hemligheter
Söndag: Ärorika hemligheter

Dominikansystern, syster Sofie O.P.  gav 2015 via bokförlaget Artos ut boken "Vilket himla liv. Om gemenskap, kloster och nya kommuniteter"

De flesta av oss känner syster Sofie från boken "Kroppens teologi - Till man och kvinna skapade Han dem" och har delat den flitigt till vänner och bekanta. Boken har även legat till grund till läger och reträtter som Sveriges Unga katoliker har anordnat i temat. Denna bok inbjuder läsaren däremot till en annan värld, en som man som ungdom tyvärr sällan besöker.

Syster Sofie lyckas utan att försköna ge läsaren berikande kunskap om hur olika kloster och kommuniteter uppstod när Kyrkan tycktes vara på väg att dö ut. Man får lära känna några frukter från Andra Vatikankonciliet men även några av de problem som uppstod.

Läsaren får inblick i hur tufft det kan vara att leva i kloster, hur vanliga "familjekonflikter" kan uppstå i en ordensgemenskap och om glädjen och tillfredsställelsen som infinner sig när man hamnar rätt.

Det här är en bok för dig som är nyfiken. Kanske känner ett kall till ordenslivet eller bara vill veta hur olika kommuniteter uppstod. Det är en bra present till någon som våndas över sin kallelse. Syster Sofie tar upp både framgångar och skandaler som har drabbat kommuniteterna, men lyckas samtidigt lämna läsaren med en känsla av att Gud alltid är med sin kyrka och blåser nytt liv i Henne.
"Om vi är galna så är det för att Gud själv är tillräckligt galen som kallar oss redan här på jorden att leva det vi är menade att leva i evigheten. Samma dårskap svarar mot Guds dårskap, den gränslösa kärlekens dårskap" syster Marie - Der (Betlehemsystrarna)

Varför kan inte homosexuella gifta sig i katolska kyrkan och hur går det ihop med att påven sa att man inte ska döma? Den frågan fick jag på Facebook av en person som höll på att förbereda inför en skoluppgift. Mitt svar blev långt.

För att kunna förklara så måste man förstå vad som menas med äktenskap utifrån hur man i samhället ser på det och vad som syftas på när man pratar om det inom kyrkan. Staten ser på äktenskap som ett kontrakt mellan två personer som kan rivas upp när ena eller båda parter vill avbryta kontraktet. Kontraktet är till för att skydda ägodelar (arv) och underlätta andra byråkratiska processer. Man betraktas som ett ekonomiskt team. I samhället i stort ser man det som att två personer lovar att de älskar varandra framför sina nära och kära.

I katolska kyrkan är inte äktenskapet ett kontrakt som när man slutar vara kär kan avsluta utan är en kallelse likt kallelsen till att bli präst, nunna eller munk. Det är ingen rättighet utan ett sakrament, ett heligt förbund som Gud kallar en till. I förbundet, till skillnad från kontrakt som handlar om utbyte av varor eller tjänster, sker det ett utbyte av personer. Genom äktenskapet får paret en särskild nåd av Gud och ett heligt uppdrag som bl.a. går ut på att man ska hjälpa sin make/maka och barn att bli helgon.

För att kunna få vigas katolskt så finns det en del krav som ska uppfyllas, bland annat något man
kallar “öppenhet för liv” utan artificiell inblandning. Kom ihåg att äktenskapet är ett förbund, och i varje förbund (genom Bibeln) finns en akt där förbundet antas och förnyas, den äktenskapliga akten är en förbundsakt. När den äktenskapliga akten förnyas använder Gud den för att ge nytt liv.

Om jag och min pojkvän vill gifta oss men vill inte ha barn eller tänker använda preventivmedel i syfte att hindra att liv blir till bör prästen för att agera korrekt vägra att viga oss då vi inte går med på förbundets premisser. Även om prästen skulle viga oss, så skulle vårt äktenskap inte vara giltigt - det skulle inte vara ett äktenskap i katolsk benämning. Denna regel gäller alla, och det är bara ett av de krav som finns. Eftersom man i homosexuella relationer per automatik inte kan vara “öppen för liv” utan någon inblandning utifrån så kan inte prästen viga. De äktenskapliga förutsättningarna finns inte.

Att få viga sig katolskt är som sagt ingen rättighet. Detsamma gäller de andra sakramenten inom kyrkan. Du kan ex. vilja bli präst men för att bli det måste du studera till det i minst 7 år (om du bor i Sverige) och redan är katolik, om inte får du lägga till ytterligare några år. Och även när du har gått igenom denna process så är det inte säkert att du kommer få bli präst utan måste få ett godkännande från biskopen.

När man i katolska kyrkan talar om allas lika värde så grundar man det på att alla är skapade till Guds avbild och är älskade av Gud och därmed skapade jämlika och förblir jämlika oavsett vad de gör eller arbetar med, om de är gifta eller inte osv. En präst är inte bättre än någon annan, påven är inte bättre än någon annan, gifta är inte bättre än ogifta. Vi är alla lika älskade av Gud.

Egentligen borde man benämna borgerlig äktenskap och katolskt äktenskap med olika ord då de representerar och står för heeelt olika saker.

Min fråga är att om man inte tror på det katolska kyrkan tror på, att äktenskapet är ett förbund som innefattar ett heligt uppdrag där man ska hjälpa varandra bli helgon och vara öppna för liv, varför vill man då gifta sig katolskt?

- Pipo


I 300 år har pilgrimsresor till domkyrkan i Gurk, Österrike ägt rum den fjärde söndagen efter påsk. Människor åker från Krain över Loibl Pass för att söka lycka. Varför?

Legenden säger att en kvinna vid namnet Emma var gift med William Landtgreven av Freisach. Paret fick två barn som döptes till Hartwig och Wilhelm. Vid ett gruvuppror som familjen ägde dödades de två sönerna. I sin sorg bestämde William för att bege sig på en pilgrimsresa till Rom, men på vägen tillbaka blev även han mördad.  Efter att ha förlorat sin familj valde Emma att ägna sitt liv åt Gud. Hon gav allt hon ägde till de fattiga och till kyrkan.

Emmas mor var grevinnan av  Zeutschach och hon hade växt upp vid det kejserliga hovet i Bamberg. Hon kom från en slovensk adelsfamilj som var besläktad med kejsaren Henrik II av Bayern. Emma finansierade bygget av tio kyrkor. År 1043 grundade hon ett Benedictine kloster och valde att själv att gå i kloster.
 
Efter sin död stängdes klostret av ärkebiskopen av Salzburg år 1072. År 1174 flyttades Emmas kvarlevor till domkyrkan i Gurk-Klagenfurt (vilket hon också hade finansierad). Den 21 november år 1287 saligförklarades hon. Den 5 januari år 1938 blev hon helgonförklarad av påven Pius XI. Vi firar hennes festdag den 27 juni.
 
Förutom att vara skyddshelgon över Gurk är hon också helgon för Slovenien och Österrikiska delstaterna: Kärnten och Steiermark. Hennes förbön söks vid förlossningar, ögonsjukdomar och extrema bakfyllor!


Allt sedan Jesu tid har kristna blivit förföljda och förlöjligade för sin tro. Open Doors kom i dagarna ut med en rapport som visar hur kristna utsätts för misshandel och dödshot här i Sverige. Det är en dyster läsning där citat som denna dyker upp:
En gång sa de att min dotter inte får äta i matsalen utan sjal om hon vill behålla huvudet. En annan gång sa de att min son inte får ha kors så att det syns, om han vill behålla hälsan.
I Sverige, om man bortser från flyktingsboenden, utsätts vi vanligtvis för en annan typ av förföljelse. Vi blir inte bli korsfästa, misshandlade, sålda på slavhandel eller halshuggna som ISIS gör med våra syskon i Mellanöstern och andra delar av Asien. Här förlöjligas, kategoriseras och fanatiker stämplas vi istället. Vi förlorar vår pondus som troende kristna. Detta i relation till bristande katekesundervisning och böneliv i familjen får många unga att vackla i tron. Många känner sig olustiga inför att göra korstecknet inför en måltid i matsalen eller på jobbet. Och vissa överger tron helt och hållet, för att man saknar djupare förståelse av kyrkans lära samt för att det helt enkelt är enklare att tillhöra majoriteten.

Vem vågar vara öppet kristen när man läser hur Ellinor Grimmark behandlas både öppet i media, där Cissi Wallin på nyhetsmorgon sade att man bör abortera abortmotståndare retroaktivt vilket fick nyhetspanelen att skratta till kommentarer på sociala medier där man önskar att någon skjuter henne i nacken. Världen idag granskade 300 kommenterar under ett facebookinlägg som Aftonbladet delade om Ellinor, och kom fram till att utav 300 kommentarer var 273 rent ut hatiska. Till och med hennes barn fick utstå blickar och kommentarer i skolan. Nu har familjen flytt landet.

Många håller tyst när man pratar om religiösa i negativa termer och så småningom till och med låter sig övertygas om dem. Vi ger vika för våra värderingar och Jesu lära för att inte betraktas som fanatiska, fåniga och trångsinta. För ligger det inte människans natur att vilja bli omtyckt, att ingå i en gemenskap? Säkerligen måste Jesus ha förståelse för detta?
Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. - Rom 12:2
Läser vi Bibeln närmare adresserar Jesus detta ämne flera gånger. Jesus säger till oss:
Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. - Matt 16:24
Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. - Matt 10:38
Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen. - Matt 10:33
Således är Jesus väldigt tydlig, om vi är genuina med vår tro och vilja att kalla oss kristna så måste vi stå för det. Låt er inte övertygas att tro är något som måste in i ett skåp och endast får viskas i det dolda med likasinnade. Våga tro på Gud inför dina ateistiska klasskamrater/vänner/kolleger på jobbet. Våga dela artiklar eller bibelcitat på sociala medier utan att oroa dig för vad dina vänner ska tycka. Våga för Guds skull stå upp för allas rätt till liv, framförallt de ofödda, offentligt även om det leder till att du angrips, smutskastas och mobbas.

Vi kan inte leva ljumma i ett samhälle som förgriper sig på de allra minsta, som förlöjligar Jesus på en daglig basis via diverse medier. Vi måste våga ta striden, vi måste tända vår kämparglöd likt kopterna i Egypten. Dagen efter att en massaker ägt rum, december 2016, samlades kristna kopter och skrek ut trosbekännelsen. De riskerar sina liv för Kristus, vad riskerar du?
Om världen hatar er, kom då ihåg att den har hatat mig före er. Om ni tillhörde världen skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er.- Joh 15:18-19
Vem vågar vara kristen... Upp med en hand!

- Mirjam


Padre Pio led av dålig hälsa hela sitt liv, hans hälsa försvagades redan när han var nio år gammal. Efter sin prästvigning blev han kvar i sin hemstad, men skildes från sin kommunitet i över fem år på grund av sitt ömtåliga tillstånd. Även om orsaken till de långvariga och försvagande sjukdomarna förblev ett mysterium för läkarna, blev padre Pio aldrig avskräckt.

Kort efter sin prästvigning skrev han ett brev ett till sin andliga direktör, f. Benedetto Nardella, där han bad om tillåtelse att erbjuda sitt liv som ett offer för syndare. Han skrev: "Under en lång tid har jag känt ett behov av att erbjuda mig till Herren som ett offer för syndare och för själarna i skärselden. Denna önskan har kontinuerligt ökat i mitt hjärta så att det nu har blivit vad jag skulle kalla en stark passion. Det verkar för mig att Jesus vill detta"

En fredag den 20 september 1918 dök märken från Kristi sår upp på padre Pios kropp, medan han bad inför ett krucifix efter mässan. Han var då 31 år gammal.
Med resignation och lugn, bar han de smärtsamma såren i hans händer, fötter och sida i 50 år. Dessutom skänktes padre Pio med många extraordinära gåvor och nådegåvor inkl. helandets gåva, förmågan att läsa hjärtan, tungotal (förmågan att tala och förstå språk som han aldrig hade studerat).

När en vän en gång frågade honom om dessa nådegåvor, sade padre Pio, "Du vet, de är ett mysterium för mig också". Även om han fick mer än sin andel av andliga gåvor, sökte han aldrig dem och kände sig aldrig värdig dem. Han förhöll sig ödmjuk och ständigt till förfogande för Gud.

Padre Pios hela liv kan sammanfattas med orden från Paulus i 1 Kol 24
"Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidande, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan".
"Helige padre Pio, bed för oss"

Här är ett bra sätt att nå ut till unga personer: Besök festivaler och dela ut gratis saker med ett leende. Det är vad den katolske prästen fader David Jenuwine gjorde förra veckan under BottleRock Napas tre dagars festival som lockar över 30 000 deltagare.

På skylten intill sig stod det "Katolsk präst. Välsignelser, Bön, Bikt och Svar"

Fader Jenuwine, kyrkoherde vid St. Apollinaris församling i Napa, Kalifornien sade till Catholic News Agency att han försökte brainstorma kreativa idéer för att nå ut till unga när han hörde talas om musikfestivalen.  Han blev inspirerad efter att ha hört ett tal om evangelisering för några veckor sedan av fader Mitch Pacwa.
Ungdomsledaren i församlingen informerade honom att det skulle vara "BottleRock" kommande helg och tillade att det är "kaos" där. Fader Jenuwine sade då "let's do it!".

Fader Jenuwine satte sig vid ena sidan intill en ingång och församlingens St. Paul Street Evangelization team stod vid en annan.

Utöver bön och svar, delade de ut rosenkrans, bönekort och mirakulösa medaljer. De tog slut snabbt.
"Första natten gav vi bort alla rosenkransar, varenda bönekort och medaljer som vi hade med oss." De fyllde på förrådet och gick ut igen dagen därpå. De stannade utanför i ungefär 5 timmar under lördagen och några timmar under söndagen. Reaktionerna de fick varierade kraftigt säger fader Jenuwine.

"Jag fick ögonkontakt med folk och sa 'Hej, hur är det?' och några reagerade med 'Är han verkligen en präst?" Andra var mer välkomnande och sade "Hej fader! Trevligt att se dig här".

Vissa var skeptiska och sade "Kommer det med en lektion?" En man sade "Varför hämtar du det här hit för?" varvid fader Jenuwine svarade "Vi är här för att tala om att Gud älskar dig". Mannen sade då "Det vet jag redan" så fader Jenuwine tillade "Bra, du är en av få". En del försökte undvika honom genom att snabbt titta ner i sina mobiler och se upptagna ut.

"Men även i det, om de medvetet ignorerade oss gjorde vi ett intryck, för att de visste att vi var där ute" säger fader Jenuwine till CNS. Det fanns vissa personer som kom tillbaka under samtliga festivaldagar för att pånytt få välsignelse. Fader Jenuwine hörde till och med några bikt, dock av ungdomar som tillhörde församlingen som passade på att bikta sig under vistelsen.

Församlingens ungdomsledare, Dominic Figueroa, tog en bild på fader Jenuwine och lade ut den på Facebook. Kort därefter började inlägget att växa i popularitet på Reddit. Erfarenheten från festivalen har väckt en vilja till att göra detta igen, och de ska besöka ännu ett event redan till helgen.

Den största lärdomen han tar med sig sade fadern är "Hur enkelt det var".
"Alltför ofta blir vi upptagna med att planera, planera, planera. Men när Anden rör sig, följ Honom! Inga ursäkter"