Varje dag bombaderas vi med "nyheter" om de allra senaste dieterna, hälsogurus som talar om för oss vad vi bör och inte bör äta, vi övertalas att det är viktigt att räkna kalorier och att vi inte duger som vi är. Den nya hälsohetsen har förvandlats till den senaste religionen och alla tycks drabbas av det. För en del kan maten förvandlas till ett missbruk och man kan utveckla en sjukdom såsom anorexia, bulimi och nu på senare tid även ortorexi där man har sjukligt besatt av att äta nyttigt.

Därför är det uppfriskande att få höra om en mer rationell syn på mat. I en intervju med The Catholic Herald berättar Emily Chapman om sin nya bok "The Catholic Table: Finding Joy Where Food and Faith Meet".

Bokens kombination av visdom, humor, tro och läckra recept är desto mer anmärkningsvärt när man läser att Chapman led av anorexia följt av hetsätning under sex år, 1994-2000. Hon hade också kommit bort från tron. I november år 2000 insåg hon hatade mat och att hon hatade sin kropp. När hon återvände till kyrkan förändrades allt, då hon insåg att Herren kommer till oss som mat och återupptäckte den sakramentala innebörden av detta. Hon säger i intervjun "Jag slutade tänka på mat som en sekulär och började tänka på mat som en katolik."

I boken finns kapitel om kroppens teologi, mat som tecken och sakrament, hunger efter Kristus, om att äta och dygder och mycket mer.

"Modernisten ser på världen och ser bara det materiella. Vi katoliker lever i en värld av heliga tecken. Vi vet att Gud gjorde allt i skapelsen; det bär hans varumärke. Mat är en av de viktigaste av dessa tecken. Det är inte bara en blandning av vitaminer och mineraler, fett och kalorier - det är en symbol för Eukaristin. Allt som den gör på den naturliga nivån - för att ge näring, tröst, glädje, läkning och så vidare - gör Eukaristin på den övernaturliga nivån. Jag försöker att alltid se maten ur detta perspektiv när jag äter, som en gåva från Gud tänkt att hjälpa mig att förstå mer tydligt Eukaristins stora mysterium"


Personer som sympatiserar med "Ja till livet" och som försöker påverka kvinnors abort riskerar nu upp till två år i fängelse!

En lag har gått igenom i Frankrike där man förbjuder "pro-life" hemsidor som försöker avråda kvinnor från att göra aborter utan att tydligt framföra att de är pro-life. Lagen antogs av nationalförsamlingen, som har en socialistisk majoritet under torsdag kväll. Det nya brottet är straffbart med 30.000 € i böter upp till två års fängelse.

Laurence Rossignol, minister för "kvinnors rättigheter", säger att "Ja till livet" aktivister är fortfarande fria att uttrycka sitt motstånd mot abort "under förutsättning att de öppet uppger vilka de är, vad de gör och vad de vill," enligt AFP.

Fransk lagstiftning förhindrar redan pro-lifers från att demonstrera utanför abortkliniker. Anhängare av det nya lagförslaget hävdar att Ja till livets taktik har flyttats ut på nätet och måste stoppas.

Ärkebiskop Georges Pontier av Marseille, ordförande för den franska biskopskonferensen, hade uttryckt sin oro till president Francois Hollande över lagförslaget och uppmanade presidenten att inte låta lagförslaget passera då det är en "allvarlig överträdelse av demokratiska principer".

Tiotusentals gick ut på gatorna i Paris i slutet av januari för att protestera mot lagen. Demonstranterna höll skyltar som sade "Att skydda de svaga är verkligen starkt".


Föräldrar är några man borde uppskatta mer. Gud tilldelar dem ansvar av en anledning. I det fjärde budordet står det tydligt "Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land". Detta innebär att om man visar kärlek och respekt till sina föräldrar, så kan man förvänta sig detsamma av sina barn.

För trots allt, var det kanske ett misstag att jag körde mot rött trafikljus. Kanske var det ett misstag att jag inte väntade, men som färgblind kunde jag inte se skillnaden mellan rött och grönt. Så jag körde in i massa bilar och man fick ringa ambulansen och jag behövde genomgå en operation som skulle fixa min färgblindhet, så att jag aldrig mer behövde krocka, eller gasa när jag skulle vänta. Och här står jag igen, framför det starka trafikljuset, som aldrig blinkar grönt, inte ens orange. Kanske var jag inte färgblind. Men mina föräldrar och Gud ville inte att jag skulle krocka igen. Därför gav Han ansvaret och kontrollen över bilen till mina föräldrar, som bromsade den vid rött. Där stod jag nu, hoppfullt, och väntade. Väntade på att det skulle lysa grönt.

Och när man står känslokall framför trafikljuset, och ser klockan ticka på ljusskärmen, så börjar man inse att allt de ville var ens bästa… I Bibeln står det “Uttryck för tacksamhet brukar vanligtvis föra människor närmare varandra. När man visar uppskattning följer man också i Jesu Kristi fotspår, han som alltid lade märke till det goda andra gjorde. (Markus 14:3–9; Lukas 21:1–4)”

Kanske borde jag sätta in hjärtats varmaste del i kylen, bland minusgraderna, så att det stelnar. Eller fryser. Trots att mitt hjärta inte trivs i kylan, så hade det varit en idé att låta känslorna domna bort och täcka dem med ett lager frost. Eller tusen och en miljard. Men vi alla vet att jag aldrig trivts i kylan och kommer därför ta ut den frusna biten och placera tillbaka den tillsammans med de andra, varma bitarna. Där kommer jag få känseln tillbaka och täcket som lade sig som is kommer smälta. Kvar blir ett hjärta, som måste torka sina tårar, och droppar som bara fortsätter att droppa.

Ens föräldrar tröstar alltid en, hur ledsen man än är så kommer de alltid med öppna händer. Samtidigt börjar man inse hur mycket ens föräldrar offrat för att deras barn ska må bra. Hur mycket Gud tar från dem, för att ge till deras barn. De tar från sitt allra djupaste, bara för att ge till sina älskade barn.

För egentligen hade föräldrarna inte särskilt mycket blod, snarare järnbrist, men ändå bestämde de sig för att donera. Donera till sitt barn, som hade anemi, för att få ett vaket liv. Det gjorde ganska ont för dem, att få den smala sprutan rakt in i armen, bland de trånga blodkärlen och efteråt långsamt utdraget med första röret med blod. Andra, tredje och de gav även bort ett fjärde och femte utan några andetag emellan åt. De visste ju att det skulle vara värt det. De gjorde det för någon annans skull som de älskade. Blodet hjälpte barnet, så att dess kropp vaknade till en melodi. När blodet var utanför deras nu alldeles bleka kropp, men inuti barnet så vände barnet ryggen mot dem som en sten rakt upp i ansiktet.

När man tänker tillbaka på hur många gånger ens föräldrar gjort saker som man inte riktigt varit tacksam för så ångrar man sig så enormt mycket. Man ångrar att man vänt dem ryggen. Man kan likna detta vid att vända ryggen mot Gud, då de är en gåva ifrån honom. Att man inte visade mer uppskattning och tacksamhet. Man hade aldrig kunnat klara sig utan dem. Och man inser nog aldrig hur mycket de betyder för en, förens saker inträffar dem, och Gud väcker unika tankar i ens huvud.

De är som silver och guld. Värdefulla. Har två olika vackra nyanser. Det är inte förens man tappar bort något av dem, eller när någon av dem plötsligt försvinner som man inser deras stora betydelse. Dyrbarelsen som man inte lade märke till då man alltid hade på sig dem. Då skulle man vara beredd på att gräva ända ner till jordens malm för att finna guldet. Eller simma ner till havets botten för att hitta silversmycket. Samtidigt som det skriker inom en för man ångrar att man inte tog hand om dem bättre, för de betyder något. De är dyrbara, värdefulla och oskattbara. De betyder allt.

Kära mamma och pappa? Jag älskar er. ❤
Hälsar er dotter, Michelle

Fader Alberto Gaton var kaplan på ett spanskt fartyg som kämpar mot människohandel i Medelhavet. Inom loppet av nästan fem månader lyckades hans  rädda mer än 3.000 personer.

"Sjuttio procent av dem är kristna som flyr från förföljelse i sina hemländer", sade fr Gaton i en intervju med CNA. De flyr från förföljelse, från Boko Haram i Nigeria, andra terroristgrupper och misär i deras länder. Vidare sade han "Det är de fattiga som går ombord i hopp om att nå Europas kuster och som många gånger hamnar på havsbotten."

"Vilken plats denna värld har kommit till genom hjärtats ondska, som när Gud glöms bort är i stånd med att sända små barn, gravida kvinnor och spädbarn i uppblåsbara båtar som är som skokartonger, flytande kistor och med inget annat öde än att antingen bli räddade eller förloras. "

"Tack vare Gud, har vi kunnat rädda alla båtar vi var ansvariga för, även om vissa av dem var i mycket dåliga skick." Men det är inte alltid alla som åker i båtarna lyckas överleva.

Vid ett tillfälle bad en gammal kvinna som hade räddats honom att välsigna henne och flickan hon bar. Föräldrarna till den lilla flickan hade försvunnit innan undsättning och nu var det den gamla kvinnan som tog hand om henne. "Hon bad mig bara att välsigna dem. Vi bad tillsammans i sjukstugan".  Fr. Gaton tillade att för det mesta ber människor inte om materiella saker utan de vill bara ha en bön, ett leende.


Fr Gatons uppdrag på Medelhavet är nu avslutat, men fram till januari 2017 firade han mässan varje dag på fartyget. Eftersom det inte fanns något kapell firades det ofta på däck om vädret tillät.  Varje dag bads även aftonbön, som alla inkl. ateister deltog i när det var storm ute i havet eller om de hade någon sjuk släkting. Under de månader de befann sig ute till sjöss hann flera gå till sin första kommunion, några gifte sig och en del påbörjade konfirmationsundervisning.
"Jag säger alltid att i havet blir ateister agnostiker; agnostikerna bli icke-praktiserande katoliker och icke-praktiserande, åtminstone för en stund börjar praktisera sin tro. Det är min erfarenhet."

Så länge jag kan minnas har jag drömt om att bli läkare. Ni vet när man brukar fråga små barn om vad de vill bli när de blir stora och de svarar alltid astronaut eller prinsessa? Ja, även då ville jag bli läkare. Eller ”hjälpa fattiga människor” som jag brukade svara. Under hela min skolgång har jag haft detta som mitt mål och som min största drivkraft. När det var tungt i skolan så kom jag ihåg vad jag ville och vart jag skulle hamna i livet, och det hjälpte mig framåt. Jag var så säker på att det var Guds kallelse till mig i livet, att Han ville att jag skulle bli läkare och hjälpa människor. Jag drömde om att arbeta som volontär och jag läste om sjukhus utomlands där olika verksamheter vilade på kristen grund. Ja, kort sagt så visste jag att mitt stora intresse för människokroppen och min empati för andra skulle ta mig dit i livet och jag bad helt enkelt Gud för att hjälpa mig. Jag visste, att med Guds hjälp skulle jag nå mitt mål och det tvekade jag inte en sekund på.

Så vad hände, går jag läkarlinjen nu? Nej, nu har jag precis börjat min första termin på tandläkarutbildningen och under den första veckan har jag haft så många frågor snurrande i huvudet. Varför Gud? Vad vill Du med detta? Vad ska jag göra med mitt liv? Varför ska jag arbeta med något som inte gör mig lycklig? Varför nådde jag inte mitt mål? Vad är syftet med detta? Har jag gjort något fel? Är Du inte nöjd med mig? Dessa frågor är och kanske förblir obesvarade, och trots att jag känner mig väldigt vilsen i livet just nu så kan jag inte göra mer än att lägga det i Guds händer. I Bibeln står det vid upprepade tillfällen att vi inte ska vara rädda. För vad som jag tror är bäst för mig, kanske inte är det. Och är det inte en trygghet att veta att Gud har det bästa planerat för dig? En svårighet kan vara, hur vet vi att vi valt rätt väg? Det vet vi inte alltid, och det vet definitivt inte jag. Ska jag hoppa av och höja mina betyg eller fortsätta på tandläkarprogrammet? Jag kan inte svara på detta, men vårt starkaste hjälpmedel är bönen. Bön om vägledning, bön om att vi ska förstå vad Gud vill med våra liv och bön om att vi ska lita på Guds plan för oss och att Gud vill oss det bästa, inte det värsta. Om det står skrivet att det ska hända, så kommer det hända. Och det kanske blir bättre än vad vi trodde till och med!

Om ni känner er vilsna och ledsna, kom ihåg er tro. I svåra stunder vill Gud att vi ska vända oss till Honom, för att Han älskar oss och för att Han vill vårt bästa. Det kan vara lättare sagt än gjort, speciellt när man verkligen vill något med livet och det inte blir så. Det kan vara svårt att förstå vad Gud vill och vi kan bli besvikna. Men kom alltid ihåg
Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig - Jesaja 42:6 
När vi vandrar med Gud vandrar vi aldrig ensamma.





Världen idag lider av att många män, både unga och gamla, inte är män av heder där de står upp för det vi tror på, inte är män av trohet när vi måste vara trogna, men framför allt inte är män av kärlek när vi måste älska. Enkelt sagt måste vi vara män av Kristus som visar världen vad det innebär att vara män. Den ändlösa kärleken jag fått erfara av min mor och systrar har fått mig att inse att kvinnor är mycket bättre på att visa kärlek än oss killar medan vi tyvärr kanske är bättre på att visa de ytliga attraktionerna.

Hur blir vi dessa män av Kristus som vi är kallade till att vara? Hur visar vi världen vad det verkligen innebär att älska och följa Jesus? Låt oss börja med det absolut första tecknet på att vi är hans lärjungar, så som det så fint uttrycks i Johannesevangeliet: “Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek” Joh 13:35. Vi måste först och främst kämpa för kyskheten, något som är så fint, så vackert och som frigör oss från onda begär, som säger nej och förkastar respektlöshet, utnyttjning och felaktigt bruk av den sexuella lusten. Kyskheten som löser upp alla knutar och öppnar upp alla stängda men vackra dörrar, dörrar till en sann äktenskaplig, faderlig, moderlig och vänskaplig kärlek. Kyskheten må vara svår att integrera i sitt liv, men vänta bara tills vi får erfara världen med kyskhetens ögon. Vi får dock inte begå misstaget att tro att vi kommer nå en punkt då vi kan säga: "Jag är äntligen kysk, äntligen framme", utan det är en livslång resa med Kristus som  är kyskhetens förebild. Kyskhet och självbehärskning är manligt mina bröder.

Vi kan och bör även vända oss till helgonen som visat oss vad det innebär att leva i gemenskap med Gud. Tar vi en titt på helgonet Maximilian Kolbe, som ligger mig nära hjärtat, kommer vi snabbt att förstå hur manlig han var. Hans uppoffring var mycket lik vår Herres. Som män måste vi dö, vi måste dö och offra oss varje dag. Våra liv ska gå ut på att alltid tjäna andra, är det trots allt inte det som kärlek handlar om? Varje dag vi inte har tjänat andra är en dag som gått förlorad. Ännu ett helgon att vända sig till är den heliga familjens överhuvud, Kristi oförtröttlige försvarare Helige Josef.

Vi måste förstå att Jesus är Alfa och Omega, vi måste låta honom vara vår vardags början och slut, vilket innebär att hela vårt liv måste gå ut på att behålla honom i centrum. När vi väl förstått detta måste vi förstå oss på honom så mycket vårt mänskliga förstånd förmår. Vi kommer aldrig att uppnå vår fulla potential och förstå oss på honom utan bön, aldrig bli helgon utan att be och vara i konstant kontakt med Gud. Just därför är det så viktigt och fundamentalt att vi börjar dagen med bön och avslutar dagen med bön. Den tid vi planerar in bön i vardagen ska vara avgörande för hur resten av dagen formas så att fokuset ligger på Gud och inget annat.

När människor runt omkring oss ser på oss ska de inte se oss utan Jesus, vi är kallade till att vara världens ljus, speciellt i detta sekulariserade mörker. Så låt oss lysa av den kärlek som aldrig sviker, den kärlek som väntar på att tas emot. När vi överlämnar oss helt till den Helige anden varje dag, sätter han oss i lågor, och människor kommer för att se oss brinna. Låt oss tillsammans visa våra sekulariserade bröder och systrar hur det är att brinna av Kristi kärlek.

Efter en veckas vandring till pilgrimsorten Santiago var min vandring fortfarande inte slut. Strax efter att vi kom tillbaka till Sverige upptäckte jag att resan inte hade slutat, vi måste alltid fortsätta vandra och växa på Herrens väg. Vi kommer att hamna vilse ibland och ta några steg bakåt, men det gäller att hitta tillbaka och det gör vi bäst genom att vända oss till den gode herden. Det må vara svårt att vara de män vi strävar efter, men mycket handlar om att vara ödmjuk och förstå var man är på väg och jobba sig uppåt med en bra omgivning och grupp av människor som alltid utmanar en till att bli bättre.

Slutligen, låt oss be, inte bara för alla män men även alla par, både nu och i framtiden. Låt oss öppna och förbereda våra hjärtan så att när tiden är inne kunna ta emot varandra helhjärtat och vara redo. Låt oss be för att alla världens män står upp för kvinnornas skönhet och skyddar deras själar. Var en man, var ett helgon mina bröder. Amen.


                                                          


Hejsan! Mitt namn är Michelle och jag är en glad ung tjej som är är uppvuxen som kristen i Skåne. I skolan läser jag naturvetenskap och utanför det brinner jag för att spela klassisk piano, sjunga opera och skriva en hel del. På denna blogg vill jag dela med mig av mina tankar och erfarenheter.
Varmt välkomna till Confessiones!

Texter jag har skrivit:
Uppskatta dina dyra smycken