I katolska kretsar har man förhoppningen att katoliker lever kyska och följer kyrkans lära gällande sex före äktenskapet, onani och pornografi, dessvärre förekommer det ofta att vi bryter mot Guds bud när det kommer till dessa områden. Redan i ung ålder indoktrineras man i skolan att ta emot pornografi och en förvriden sexualsyn med öppna armar, vilket gör det svårare att följa sanningens väg även senare i livet.

Hur kommer det sig att pornografi ens är en synd?
Pornografi skadar oss! Det finns hur mycket forskning som helst som visar att porr är psykiskt skadligt. Du kan läsa mer om det här och titta här. Det som bl.a. händer i hjärnan när man kollar på porr är att den avtrubbas och behöver allt mer och grövre scener för att uppnå samma nivå av tillfredsställelse, precis som vilken drog som helst. Det bidrar även till en förvrängd syn på sex och kvinnor. Porr tar sexualiteten som i sig är vackert och förminskar det till tillfredsställande av den egna lusten. Den avskalar all kärlek och intimitet från sexualiteten och gör även att män blir alltmer oförmögna att tillfredsställa en kvinna. En nutida man kan betrakta tusen vackra nakna kvinnor under en timme vilket är mer än vad en man för hundra år sedan kunde se under hela sin livstid. Det är självklart att mannen kommer återvända för att fortsätta titta. Sedan förväntar han sig att när han träder in i äktenskapets sakrament att han kommer kunna leva hela livet med en kvinna. Det är inte hållbart och slutar förmodligen med skilsmässa och hjärtkross.

Pornografin låter män och kvinnor utsättas för en nedvärderande bransch där de behandlas som en produkt. I katolska kyrkans katekes står det följande:

Pornografi innebär att man rycker verkliga eller imiterade sexuella handlingar ur dess sammanhang, nämligen parternas intimitet med varandra, för att avsiktligt visa upp dem för andra människor. Den kränker kyskheten därför att den förändrar den äktenskapliga aktens natur, som är den ena makens intima gåva till den andra. Den innebär ett allvarligt angrepp på värdigheten hos dem som ägnar sig åt den (aktörer, säljare och köpare, publik), därför att den ene blir ett otillåtet och primitivt nöjes- och profitobjekt för den andre. Pornografin försätter alla som har att göra med den i en skenvärld. Den är en svår synd. Samhällets myndigheter skall förhindra produktion och distribution av pornografiskt material. - 2354

En man som verkligen älskar och respekterar kvinnor, inte bara sina nära och kära såsom ens mor, fru eller systrar, kan inte tillåta sig nedvärdera kvinnor och sig själv på det sättet. Män och kvinnor måste vara klippor för varandra och i detta fall måste vi som män stå upp och säga nej till pornografi.

Det är nödvändigt att få höra varför pornografins synd är fel men det är ännu viktigare att sluta synda och hitta en väg ut. Idag finns det olika forum man kan till hjälp, bland annat finns det en sekulär rörelse som går under namnet "no fap" där man kan stödja varandra med att bryta beroendet. För oss som katoliker är det viktigt att vända oss till bikten gång efter gång, så att vi inte dövar vårt samvete.

I mörkret visar Jesus oss sin moder, en moder som tar hand om sitt barn och alltid lyssnar. Män med pornografi- och onaniberoende, vänd er till Jungfru Maria och fördjupa relationen med henne varje dag för att bättre respektera och älska kvinnor. Vår Moder måste ha en större roll i vårt liv om vi vill överkomma denna synd. Varför? Jo, därför att hon är kvinna och i pornografi är problemet som tidigare nämnt starkt kopplat till kvinnor om du är man. Jag tror innerligt att det är en omöjlighet att älska och respektera kvinnor fullt ut om man samtidigt kollar på pornografi. Grunden till kyskhetens synd för de flesta männen är kopplad till kvinnor och ens bild av dem försämras och förvrängs. Det blir en suddigare bild av deras person och ersätts mot objektifiering. Vi som män är till för att skydda deras själar, inte se på när de fördärvas.

Integrera Gud i din vardag och be om vår Moders förböner. Ett bra sätt kan vara tidegärden och en planerad rosenkrans varje morgon eller kväll. Det är speciellt viktigt är att tydligt nämna ens intention, vilket kan vara att man vill bättre älska och respektera kvinnor men även att be för alla kvinnor som valt pornografins väg. Studier visar att en stark majoritet av de kvinnor som väljer att jobba i den branschen har en dålig bakgrund, många av dem har blivit sexuellt utnyttjade som barn. De behöver våra böner. De behöver att branschen försvinner.

Vägen dit är lång, det kommer vara svårt och förmodligen kommer bikten välkomna oss flera gånger  men fortsätt alltid. Ingen av oss vill träda in i ett äktenskap och vara den typen av man och familjefar som smyger ut om natten för att titta på pornografi när ens fru och barn sover. Livet är vackert och all typ av omvändelse är möjlig med vår Herre, nu tar vi även hjälp av hans Moder. För en daglig och konstant omvändelse ber vi, Amen.


Den 31 oktober i år var det exakt 500 år sedan reformationen drog igång då Luther med 95 korta rader förklarade hur illa han tyckte om kyrkans praxis att dela ut avlat i utbyte mot avgifter. Detta var en tidsbunden praxis som ingen katolik idag skulle känna igen sig i och är därför en ickefråga för katoliker idag. Vad vi dock idag kan se som en direkt följd av reformationen är något helt annat. För den som behöver fräscha upp minnet kan det nämnas att reformationen, för Nordens länder ledde till att:

* Katolicismen förbjöds och ersattes med en kyrka skapad av en politisk elit.
* Kyrkorna blev talarstolar för den politiska makten och blev som ett medel för kungen att nå ut med sitt budskap.
* Samtliga kloster förbjöds, revs och brändes: därav tillintetgjordes en långvariga klosterkultur som fött fram storheter som Heliga Birgitta, Petrus de Dacia och Sankta Ingrid.
* Katolska präster och munkar dödades eller landsförvisades.
* Pilgrimsvandringar och pilgrimsorter förbjöds.
* Kyrkomålningar målades över.
* Helgonstatyer och heliga reliker förstördes.
* Högaltare nedmonterades och kyrkklockor nedsmältes.
* Folkliga gemenskaper gillen, det vill säga bönegrupper, förbjöds.
* Läkekonst som var utvecklad av klostren gick förlorad.

Vidare gick en stor medeltida lärd bokskatt förlorad för all framtid när kungen lät förstöra böckerna för att använda dem som förladdning i kanonerna eller som omslag till räkenskapsböcker för fogdarna. Allt detta medförde protester, alltifrån Klockupproret i Dalarna till Dackeupproret i Småland. Värt att notera är att det ständigt var bönderna, folket, som gjorde uppror mot reformatorerna.

Nordens största uppror genom tiderna, Dackefejden, var ett inbördeskrig som skedde på grund av reformationen. Upproret bestod främst av fattiga bönder som reste sig mot Gustav Vasas tyranni och hans reformation. Det var vanligt folk som stod upp för sin Katolska tro medans en rik maktgalen elit bestående av konung och adel försökte reformera kristendomen för sin egna vinning. Reformationen var allt annat än en folkrörelse. Folket kämpade för att behålla sin tro. De dog för den.

Spiken i kistan för det katolska Sverige slogs slutligen av usurpatorn hertig Karl när han år 1593 lät genomföra Uppsala möte som bestämde att Sverige skulle vara lutherskt för all framtid och katolicismen skulle förbjudas – detta för att kunna tillskansa sig makten från den rättmätige konungen, hans katolske brorson kung Sigismund. Med detta förgicks den under ett halvt årtusende så starka och livskraftiga Fädernas Kyrka i Svea Rike.

För att fatta det kort: under bara några decennier krossades det katolska fromhetslivet med alla dess folkliga uttryck! Reformationen var därför som att förbjuda en hel kultur, vilket på sikt har lett fram till samhälle vi ser idag, ett samhälle präglat av individualism, sekularisering och rotlöshet. Detta är alltså ingenting vi katoliker firar eller högtidlighåller utan istället något vi minns med djup sorg.
Reformationen innebar inte som vissa vill hävda, att katolska kyrkan förlorade sin enhet, utan att de troende förlorade möjligheten att utöva sin tro!

Anmärkningsvärt är att man för ett år sedan i kombinerat med Påvens besök framhöll ett dokument ”Från konflikt till gemenskap” som ett sätt att enas kring en gemensam historieskrivning av reformationen. Problemet var dock att dokumentet hoppade över själva historieskrivningen, gjorde
om den eller beskrev den på ett högst bristfälligt och felaktigt sätt. Inte nog med detta innehöll dokumentet tydliga felaktigheter och otydligheter om den katolska tron. Vi kan lista några korta här:

”Under historiens gång har det lutherska kyrkliga ämbetet lyckats fullgöra sin uppgift att bevara kyrkan i sanningen.”

Samtidigt som folket under "historiens gång" fråntogs sex sakrament och idag hotas även det sjunde, genom att man förändrar treenighetsläran. Dopet är inte längre någon självklarhet i Svenska kyrkan, inte för att ta emot nattvarden eller ens medlemskap; alla som har minst en förälder som medlem blir införda i registret. Man har reducerat äktenskapets sakrament till ett vänskapsförhållande mellan individer av samma eller olika kön, utan löften, och fullständigt givit upp kampen mot aborter av "oönskade" barn.

Vidare deklareras det i dokumentet att Kristi kyrkas enhet är bruten, och att detta har skett på grund av den lutherska och den katolska kyrkans olika fel. Dokumentet menar till och med att det först med den ekumeniska processens fullbordande, så "återfår" vi Kristi ”sanna kyrka”. Men den katolska tron lär oss att enigheten finns inom kyrkan. Vidare sades det till och med att det är först med den ekumeniska dialogen som katoliker nu börjar lära sig inse vad heliga mässan handlar om fullt ut:

"I ljuset av nattvardsmysteriets outsägliga karaktär har katoliker lärt sig att på ett nytt sätt värdesätta olika uttryck för tron på Jesu Kristi verkliga närvaro i sakramentet. Lutheraner fick en ny medvetenhet om skälen till att handha de välsignade elementen med respekt efter gudstjänstfirandet."

Det handlar således om det mest centrala som finns i vår heliga tro - eukaristin, mässoffret. Skulle inte katoliker under tvåtusen år förstått att värdesätta det? En viktig detalj är nämligen att lutherska präster inte är riktiga präster. De saknar apostolisk succession. Oavsett vad en luthersk präst tror om mässan så blir det inte Kristi kropp och blod under deras Gudstjänster. Det blir det däremot i katolska kyrkan.

Med denna bakgrund kan vi starkt ifrågasätta dokumentet där det står att lutheraner och katoliker ”längtar de efter att få högtidlighålla minnesåret 2017 tillsammans.” Gjorde vi verkligen det? Vilka katoliker längtade egentligen efter det?

Att Luther och hans lära överhuvudtaget kom till Sverige berodde enbart på de styrande. Allmogen hade aldrig ens hört talas om Martin Luther, ej mindre önskat hans lära som ersättare till deras nedärvda tro. Och det var ej heller av religiösa orsaker som kung Gustav Vasa lät driva reformationen, utan enbart sekulärpolitiska. Att underordna allt f.d. kyrkligt under kronan gav centralmakten mera pengar.

Så låt oss aldrig glömma historien, men låt oss inte heller fastna i det hemska som skett utan istället blicka framåt och av all vår kraft be och verka för att Sverige återigen blir katolskt!
Låt oss därför be den bön som Heliga Elisabeth Hesselblad dagligen bad för Skandinaviens omvändelse:

Allgode Jesus, jag nedfaller vid dina fötter, och beder dig ödmjukt vid dina högt heliga sår och det dyrbara blod, du utgjutit för hela världens frälsning, vänd i all nåd din barmhärtighets ögon till Skandinaviens folk. Vilseledda för århundraden sedan, sitta de i irrlärans mörker, äro skilda från din Kyrka och berövade din lekamens och ditt blods tillbedjansvärda Sakrament och de övriga nådemedel, vilka du instiftat till själarnas tröst i livet och i döden.
Kom ihåg, världens Frälsare, att du även för dessa själar utstått en bitter död och utgjutit allt ditt blod.
Led, du gode Herde, dessa vilsegångna får tillbaka till ditt enda fårahus och till din Kyrkas sunda betesmarker på det att de med oss må vara en hjord, som lyder under dig och din synlige ställföreträdare på jorden: åt honom har du i den helige aposteln Petri person anförtrott dina får och
dina lamm att vaktas.
Hör, allgode Jesus, våra böner, vilka vi frambära inför dig med största förtröstan på ditt heliga hjärtas kärlek; ditt heliga namn vare därför ära lov och pris i all evighet.
Amen

Du Nordens drottning, bed för oss
Du Sveriges drottning, bed för oss
”Vi föds alla i en fallen värld. […] Därtill är vi, på grund av att vi är skilda från Gud, så oändligt sårbara, utsatta på ett sätt som inte var Skaparens ursprungliga avsikt.” skriver Syster Sophie i sin bok Till man och kvinna skapade han dem.


Vem kan inte hålla med om att vi alla föds i en ”fallen värld”? Bara vänd dig om så kan du se all ondska med dina egna ögon. Krig, diskriminering, fattigdom, föroreningar, hat, och nu #metoo.

Mina första reaktioner till #metoo kampanjen på sociala medier var väldigt positiva. Jag kunde knappt föreställa mig vad så många kvinnor hade fått gå igenom och att omvärlden lyckats få dem att hålla tyst. Jag skrämdes av de historierna jag fick höra och äcklades av tanken att högt uppsatta människor utnyttjat sina titlar för att psykiskt eller fysiskt utnyttja en annan människa.
Tänk att människan ibland kan vara så vidrig.

Jag har personligen aldrig blivit sexuellt ofredad. Jag har aldrig behövt slå bort händer från min rumpa, dra upp min lilla urringning på grund av stirrande blickar eller trycka in hörlurarna så hårt jag kunnat för att få kränkande ord att försvinna. Som klassens oövervinnliga katolik med obefintliga kurvor var det kanske inte heller så konstigt. Jag var ingen i jämförelse med andra tjejer i klassen, som inte hade något emot att spendera hela deras veckopeng på smink och låta deras spektakulära kurvor få se dagens ljus. Jag vet inte om jag borde kalla mig själv för lyckligt lottad som än så länge sluppit undan de trakasserier, det går ju inte riktigt att glädjas när man vet att andra får lida, men jag gillar att leka med tanken att Gud skyddat mig med en okrossbar bubbla av nåd och kärlek som hållit ondskan ute.

Jag förstår om vissa anser mig som blåögd och naiv för att skriva ett inlägg om att jag är trött på hashtag:en #metoo. Jag förstår om du undrar vem jag är för att prata om sådant som jag inte själv upplevt. Jo, jag är människa, precis som du. Om påvar, präster och systrar kan prata om kyskhet och äktenskap, då kan väl jag lika gärna få prata om det här.

Visst, i början tänkte jag inte så. När jag läste om våldtäkterna som aldrig fått se dagens ljus blev jag arg. När jag läste om hur de som utsatts för sexuella övergrepp idag mådde dåligt så blev jag ilsken. Ilsken över människans beteende och över det rättsliga systemet som tog bovens sida. Men dagen då allt vände var dagen då jag läste om att Harvey Weinstein, Hollywoodproducenten som anklagats för sexuella övergrepp, var deprimerad och självmordsbenägen, att hans egna företag hade kickat honom, att hans fru hade lämnat honom och att hans barn hatade honom. Medan mina feministiska kompisar satt bakåtlutade på deras stolar och flinade åt andra människors lidande, så kändes plötsligt inte lika bra längre. Är det rätt att besvara lidande med lidande, hat med hat? Harvey Weinstein behövde uppenbarligen hjälp. Kärlek. Någon som lyssnade på honom. Någon som förlät. Men istället fick han hat. Glåpord. Han blev utfryst från hela mediebranschen och spottad på av alla världens kvinnor.

Jag sitter inte och försvarar Harvey Weinstein, för hans beteende går inte att försvara. Men det går att förlåta. Jag är bara 20 år och vet inte mycket om livet, men jag vet att Gud har skapat oss för att vi ska kunna älska som Han älskar oss och för att förlåta som Han förlåter oss.

Är det verkligen bara jag som blir så frustrerad över att kvinnor får kalla män för svin när de själva tror sig ha rätten att ta livet av ofödda barn, och det utan att någon reagerar? Bara jag som tycker bara lite synd om männen som blir hatade och utfrysta från samhället när Gud har gett oss uppdraget att älska och förlåta? Syster Sophie skriver i Till man och kvinna skapade Han dem att ”Kärlek och nåd strömmade genom Guds genomborrade kropp till alla dem som är sårade. Det vill säga till var och en av oss. Tack vare denna nåd kan vi också, i Guds tid, finna kraft att förlåta dem som gjort oss illa, medvetet och omedvetet. Förlåtelsen är själva nyckeln till helandet. Den gör oss fria så att vi inte för all evighet måste leva under det förflutnas tyranni.” Inte mår man bättre av att gå runt med hat i sitt hjärta?

En dag la en tjejkompis till mig upp en bild på Instagram. Man kunde klart och tydligt skåda den stora tatueringen föreställandes den astronomiska symbolen för planeten Venus, som vi idag mer känner igen som symbolen för honor. Hon skrev argt om ”männens jävla ansvar” och jag blev genast upprörd. Visst, männen har ett jävla ansvar för hur de beter sig, men det handlar inte bara om det. Människan har ett jävla ansvar.

Människokroppen har ett okränkbart värde. Hur kan kvinnor och män förvänta sig att andra ska respektera deras kroppar när de själv inte kan göra det? Tänk om alla bara kunde läsa Syster Sofies bok om kroppens teologi, Till man och kvinna skapade Han dem. Tänk om alla kunde förstå att vi är skapade i Guds avbild, så lika varandra men ändå så olika, och att vi är kallade att förverkliga oss själva genom att just ge oss själva. Tänk om alla i tidig ålder kunde lära sig att bejaka sig själv, sin egen kropp och sina allra mes intima och dyrbara funktioner. Tänk om alla kunde förstå att sex inte handlar om lust och njutning utan om kärlek. Tänk om alla kunde förstå att kärlek inte handlar om ett kretsande kring det egna jaget utan om ett djupt möte med ett annat jag. Jag tillåter mig själv ibland att dagdrömma om att den bortgångne påven Johannes Paulus II skulle återuppstå för att avbryta varenda lektion om sexualkunskap i skolan för att inflika att ”människokroppen är skapad för att överföra till den synliga världen det mysterium som varit fördolt hos Gud i evighet, och bli dess synliga tecken” och att sexualiteten är en del av vår väg till helighet. Kanske människan skulle ha en annan respekt för sin egna och den andras kropp då? Då skulle det här problemet kanske inte finnas från hela början.

”Ingen med ett gott självförtroende klär sig medvetet utmanande.” skriver syster Sophie i sin bok. ”Människan har en tragisk förmåga att söka bekräftelse på att hon är just så värdelös som hon inne innerst tror.” Jag tycker syster Sophie har alldeles rätt. En kvinna som endast klär sig för att söka bekräftelse hos det motsatta könet, hon har fått allt om bakfoten. Ser hon värdet i sin kropp, känner hon helt enkelt inte behovet att klä sig utmanande, utan klär sig för att hon tycker att hon är vacker. Det handlar inte om hur naket klädd man är, utan om inställning man har när man drar på sig plaggen. Klär du dig för att göra dig vacker? Eller gör du det för att killarna ska vilja ha dig? Vill du pryda den helige andes tempel, ära kroppen och dess djupaste sanning, eller hoppas du på att kunna få ligga ikväll? Jag påstår inte att alla kvinnor klär sig fel och utmanade, men jag vill betona vikten av att tänka efter en gång innan man klär sig, det är ju efter allt det första en annan människa ser. Inget snack om att det är de människor som begår sexuella övergrepp som är de sanna bovarna, och även om det aldrig kan vara den ofredades fel att något gått snett, så har hon också ett ansvar i hur hon framställer sig själv. Vad förväntade du dig när du klädde dig- och dansade utmanade på krogen? Om du inte respekterar och värdesätter dig själv och din egen kropp, hur kan du då förvänta dig att andra ska göra det? 

Hur kan alla fortfarande vara så förvånade över att detta händer om människan själv inte ser sin kropp som värdefull? Om inget av könen förstår meningen med kärlek, äktenskap och kyskhet, hur konstigt är det då att människan går efter lust och begär? Hur himla konstigt är det egentligen att sådant här händer när dagens samhälle lär oss att du är det viktigaste som finns, att din vilja och dina begär går före den andres?

Genom att älska Gud, älska den kropp som Han har skapat åt oss och älska vår nästa, kan du och jag finna frid. Missförstå mig inte nu, jag är så glad över att dessa berättelser fått komma upp, för alla människor som fått upprättelse och för alla som tagit ställning och agerat för att bekämpa detta beteende. Jag lider med de människor som blivit utsatta för sexuella övergrepp och för ondskan som finns i vår värld, men jag lider också med Gud över det onda som människan har skapat med de kroppar som Gud gett oss som gåva för att återspegla honom och Hans kärlek. Vi kan bättre än så här.

- Bénédicte





Varför vördar den katolska kyrkan jungfru Maria? Vad är skillnaden att be om någons förbön och att tillbe denne? Vilken roll ska Maria ha i vårt liv? Det finns mycket att diskutera och samtala om kring Guds moder, och därför bestämde en av SUK's lokalföreningar, Marias Obefläckade Rosenkrans (förkortat MOR) att ordna ett Maria-läger i Göteborg.


På lägret deltog ungefär 30 ungdomar, främst från Göteborg, Stockholm och Skåne. Lägret började med att vi fick presentera oss själva vilket följdes av middag. Därefter inledde Meron lägrets första föredrag, som handlade om rosenkransens historia och de löften som Maria gett dem som ber rosenkransen. Efteråt bad vi alla rosenkransen vilket avslutades med completorium.


På lördagsmorgonen fick vi stiga upp tidigt för att fira mässan. Därefter kom kyrkoherden från Kristus Konungens församling i Göteborg, fader Tobias, till oss för att hålla ett föredrag med titeln: "Vad är Marias roll i vårt liv?". Vi fick höra om hur fader Tobias kom till tro och om hur Maria hade lett honom till kyrkan. Fader Tobias förklarade att Maria aldrig glömmer oss, precis som en mor aldrig glömmer sitt barn.  Maria är otroligt viktigt eftersom hon kom med frälsning till världen. Hon går före oss mot vägen till helighet. Precis som Maria var öppen inför Gud måste även vi vara öppna inför att ta emot honom genom eukaristin och låta oss förvandlas.


Vidare berättade fader Tobias om hur absurt det egentligen är att vi katoliker ofta behöver försvara vår vördnad för jungfru Maria. Ingen ska behöva försvara sin kärlek till sin mamma! Att vörda heliga personer har varit en tradition sedan urkyrkan och går långt tillbaka i tiden. Däremot får vi inte gå till överdrift, vilket människor kan ha lätt för att göra, och därför kontrollerar kyrkan noga vilka personer det är som vi vördar. Fader Tobias avslutade det intressanta föredraget med att berätta att för att kyrkan ska godkänna någon som helgon måste en lång kanoniseringsprocess först ha skett. Efter detta tog lägerdeltagarna en paus och lekte lekar i skolans gympasal.

Efter lunchen höll fader Tobias ytterligare ett föredrag om det spännande temat "Mariauppenbarelser". Vi fick lära oss att kyrkan har godkänt tolv stycken Mariauppenbarelser. Gemensamt för många av uppenbarelserna är att Maria inte visade sig för inflytelserika och mäktiga personer, utan för personer från enkla förhållanden, och oftast barn. För att en uppenbarelse ska kunna ske måste det finnas en mottaglighet, förklarade fader Tobias, och det kan ju vara en anledning till att just barn ofta är de som får uppenbarelser. Uppenbarelserna brukar även bara vara riktade till en enskild person eller en mindre, sluten grupp av personer. Uppenbarelserna finns för att hjälpa oss i vår tid. De tillför inget nytt till läran, och en uppenbarelse som gör det erkänns inte av kyrkan. Vidare berättade fader Tobias om några av de kriterier kyrkan använder sig av för att bedöma om det rör sig om en genuin uppenbarelse eller inte, vilket bland annat är ifall uppenbarelsen ger bärande frukter över en längre tid och om personerna som fått ta del av uppenbarelsen kan återgå till ett vanligt liv efteråt (ifall personerna inte klarar av det utan lever resten av sitt liv med till exempel depressioner och oro så ses det som ett varningstecken).

Sist ut för lägret var broder Stefan, en franciskanbroder från ett kloster i Jonsered strax utanför Göteborg. Han berättade om målet vi alla kristna ska ha; att bli helgon. Han började med att förklara att den lycka vi söker bara kan finnas hos Gud, och att inget annat i längden kan mätta oss. Djup lycka måste vara förankrad hos Gud, annars rör det sig bara om tillfälliga lyckokickar. Vidare pratade broder Stefan om att vi uppriktigt och hängivet måste följa Gud. Det är de små detaljerna i livet som visar vilka vi är. Han uppmanade oss att alltid vid småsaker och bagateller visa god vilja. För att Guds vilja ska kunna ske måste vi böja vår vilja för Gud. Men vår vilja blir inte på så sätt överkörd; om vår vilja är god är den att göra Guds vilja. Broder Stefan uppmanade oss att låta vårt hjärta bubbla av kärlek och tacksamhet. På så sätt blir vi lite mer den vi är tänkt att vara. Broder Stefan avslutade sitt föredrag med att säga att Gud belönar med frid i hjärtat.

Efter en fullspäckad och lärorik dag tog vi bilarna och åkte i väg till en kyrkogård i Göteborg. Eftersom det var Alla helgons dag var kyrkogården full med ljus som anhöriga hade tänt. Även vi tände ljus, som vi höll medan vi vandrade på kyrkogården samtidigt som vi bad rosenkransen. Det var stämningsfullt och en stark stund som jag är väldigt tacksam över. Det var fint att få reflektera över alla som gått före oss och alla öden som var samlade på samma plats, och be för att de idag får vara tillsammans med Herren.

Dagen avslutades med ett bibeljeopardy, och jag tror inte att jag var ensam om att tycka att det var något kluriga frågor, dock väldigt lärorikt. Efter att ha suttit uppe till sent och pratat med de andra lägerdeltagarna sov jag gott efter en fullspäckad dag.

På söndagsmorgonen åt vi frukost, firade mässa, bad rosenkransen, städade och sen var det dags att säga hejdå till alla. Jag tror inte jag är den enda som tog med mig en stor dos av Maria-glädje hem!


- Carolina 







Abort är ett ingrepp som väcker starka känslor oavsett vilken sida man står på, det är därför ett ämne
som bättre lämpar sig att diskutera IRL (in real life) än på nätet, framförallt då människor lätt dras in i en slags pöbelmentalitet. Tror du inte på mig? Gå in på facebook, kommentera under någon nyhetsartikel eller i någon grupp att abort avslutar ett människoliv.... vänta några minuter. There you go!

Din kommentar kommer locka till sig följande typer:

Extremisten a.k.a. fundamentalisten

Den här typen av person har växt upp i en åsiktsskyddad miljö där världsbilden sällan blir ifrågasatt inom den egna kretsen, och är således inte van vid att argumentera sakligt. Man har sedan barnsben blivit indoktrinerad i “den enda sanna läran” och  skrämd med att allt avvikande från denna lära är farligt. Det gäller därför att slå ner avvikare snabbt innan de sprider sin onda ideologi som med all sannolikhet bygger på patriarkalt förtryck. Värt att notera är att denna person inte brukar ha någon självinsikt utan betraktar sig vara någon slags rättighet- och demokratikämpe. Dess val av metod brukar oftast innefatta personangrepp.

Att bemöta fundamentalisten med rationella argument kommer leda till att du anklagas för mord och får höra att du bör dödas för din åsikt. Ta det med en nypa salt och sjunk inte till samma nivå. Att få någon att lämna en politisk/ideologisk sekt är nästan omöjligt att göra via sociala medier, en diskussion med fundamentalisten kommer därför sällan vara fruktbar. Helige Judas Taddeus kan vara till hjälp om du ändå bestämmer dig för att ge diskussionen en chans.

* Varning - fundamentalister har en tendens att skicka privata meddelanden till dig.

Förnekaren

Förnekaren är den mest förekommande bland abortförespråkare, och det lär krylla av dem i din omgivning. Denne är full av motsägelser och gillar t.ex. att använda det traditionella argumentet att “det är kvinnans kropp” men tycker samtidigt inte att man ska få göra abort upp till 9- graviditetsmånaden (utan att reflektera över det faktum att barnet fortfarande är inuti kvinnans kropp oavsett vilken vecka eller månad modern är gravid). Han eller hon lär även använda “Men tänk om kvinnan blir våldtagen” för att få det att verka som att abort enbart används av personer som blivit utsatta för våldtäkt. När du har bemött dessa argument lär de slänga fram “men tänk om fostret är sjuk”,  med någon väääääldigt ovanlig smärtsam sjukdom eller kanske downssyndrom och kommer få det att låta som att du är hemsk som tycker att alla har rätt att födas oavsett funktionsnedsättning eller kön. I sin frustation kan vissa förnekare påminna om extremister och anklaga dig för att tro att sperma är människoliv, att din kritik av abort per automatik innebär att du är pro- dödsstraff, kreationist och att du hatar alla invandrare och fattiga. Hur kan du vara så iskall? När förnekaren kommer till detta stadium kan du känna dig trygg i att den inte längre har vettiga argument att presentera.

När du möter motsägelsefulla påståenden med logik blir det tyst. Förnekaren kommer hålla sig i bakgrunden under resten av kommentarstråden och ägna sig åt att lajka fundamentalistens kommentarer. Men här finns det hopp då förnekaren som i det "vanliga" livet är en vettig person, kan få en och annan tankeställare.

* Tips --> kolla på dessa klipp där Ben Shapiro diskuterar abortfrågan här, här och här.

Dr. Mengele

Den här typen är inte vanligt att man stöter på men kan förekomma oftare inom vissa kretsar. Personen tenderar att arbeta med abort eller “sexual upplysning”och har till skillnad från “Förnekaren” och “fundamentalisten” en mer faktagrundad förståelse för vad abort egentligen innebär, men den bryr sig helt enkelt inte om barnet och gör sig inga bekymmer att dölja det. Den anser att modern har rätt att döda sitt barn så länge barnet befinner sig i moderns kropp eller i nära anslutning till moderns kropp (läs – även utanför). Till exempel anser en Mengele att barn som överlever abort ska lämnas att dö långsamt på ett kallt bord med motiveringen att ingen ska tvingas på ett föräldraskap (Du kan läsa hur RFSUs förbundsordförande försöker argumentera för detta här). Mengele föredrar att använda termen “börda för samhället” och tycker likt förnekaren att det är “mer humant” att abortera personer med funktionsnedsättning.

Träffa du på en Mengele så be ärkeängeln Mikael om skydd, för du argumenterar mot ondskan själv.

Miljökämpen 

Denna stackars själ eftersträvar att göra allt den kan för att rädda planeten och är övertygad om att abort är lösningen för överbefolkning och indirekt föroreningar. Personen är inte särskilt insatt i statistik och ekonomi utan drivs snarare av en genuin (dock missriktad) strävan att göra gott. Miljökämpen är känslostyrd och blir lätt sårad. Han/hon brukar undvika att ge sig in i abortdiskussioner om flera har uttryckt kritiska åsikter. Var varsam och tänk på att miljökämpen inte vet bättre.



Den döda fisken


Denna typ av abortförespråkare hoppas man att man aldrig stöter på, men dessvärre förekommer de främst i kristna kretsar. De basunerar stolt att de är “Catholics for choice” eller "Bro-choice" och har som utgångspunkt att kyrkan ska anpassa sig efter samhället man lever i. På grund av deras smörgåsbordsapproch till kyrkan, tradition och Bibeln kommer argument inom dessa fält inte leda någonstans. Den döda fisken betraktar sig vara den bästa representanten för kristendomen och skäms över sina konservativa trossyskon som ger kristendomen ett dåligt rykte. En diskussion med den döda fisken kommer sluta med att du anklagas för att vara en bakåtsträvande farisé. För att kunna få liv i den döda fisken behöver man träffa dem över en kopp kaffe. En diskussion via sociala medier kommer definitivt sluta med att ni båda lämnar tråden irriterade.

- Pipo



Varför är människan så självupptagen? Varför har vi denna eviga stolthet, som gör att vi tror att vi är bättre än andra, och att vi klarar av att leva utan Gud? Det egna egot är för många människor en ständig kamp, om det inte tyglas tar det i överhand. Jaget är för frestande, min vilja ska alltid fram. I forskning som gjorts har det gått att se att personer med narcissistiska personlighetsdrag ökat mycket den senaste tiden. Varför finns ingen entydig förklaring, men det är troligt att det bland annat beror på sociala medier, som i mångt och mycket enbart handlar om självbekräftelse. I en tid där många, i alla fall i västvärlden, har möjlighet att göra precis som de själva vill blir det egna självförverkligandet det enda och viktigaste målet. Antalet singelhushåll i Stockholm, som för övrigt är bland de högsta i världen, är även det en indikator på att i dagens samhälle är det inte önskvärt att behöva anpassa sig efter någon annan. Ensam är stark. Men är man kristen kan man inte vara sin egna gud. Det är inte vi som dikterar livsreglerna i våra egna liv. Som kristen bör man alltid i första hand finnas för sina medmänniskor, och leva ett liv i kärlek till dem. Vi ska bära varandras bördor, och göra allt gott för de minsta i samhället. Som kristen flyttas fokus bort från dig för att istället riktas till Gud; vår Fader som led och dog för att sona våra synder. I Andra Filipperbrevet kan vi läsa att vi ska vara fria i självhävdelse och fåfänga. Vi ska vara ödmjuka och sätta andra högre än sig själv. Jesus själv kom för att tjäna oss, trots att han egentligen är den som ska bli tjänad. Inom psykologin finns det de som hävdar att människan bara gör goda gärningar för att vi själva tjänar på det. Antingen rent konkret, genom att andra till exempel får ett gott öga till oss vilket i framtiden kan komma att gynna oss, eller helt enkelt för att vi mår bra av att göra gott. Det finns alltså inga helt och hållet oegoistiska gärningar, även de som till det yttre verkar självuppoffrande görs för att det gynnar oss själva. Den här åsikten är inte helt ovanlig, men det är skadligt att tänka så om människan. Vi är skapade till Guds avbild, och Gud är kärlek. Han är helt och hållet syndfri. Människan är visserligen skadad av synden, men vi bär på så mycket gott inom oss. Den individualism som så starkt präglar det här samhället splittrar människor. Vi är inte menade att leva så, vi är kallade till att leva i gemenskap för att föra varandra närmare Gud. Men hur gör man egentligen för att bli fri från sitt ego? Hur ska vi göra för att bli revoltera mot vår egna natur, som gör att vi sätter oss själva i främsta rummet? Alla människor syndar. Synden som för oss längre bort från Gud finns hos alla. Men om vi ska kunna bli helgon måste vi böja vår egen vilja inför Guds. Eller snarare; vår vilja måste bli Guds vilja. Det är de små sakerna i livet som berättar vilka vi är och hur mycket kärlek vi har i vårt hjärta. Väljer vi illvilja framför godhet? Bråkar vi om småsaker för att få vår vilja igenom? Broder Stefan, en franciskanbroder, berättade så fint om att när vi väljer att göra gott så blir vi inte överkörda. För när vi gör allt av god vilja så blir hela vår intention att göra gott, och på så sätt blir vi inte svaga individer utan tvärtom otroligt starka. Det gör att vi bli mer lik den vi är tänkt att vara. 

Finns det, förutom alla av kyrkan erkända helgon, människor i modern tid som verkligen levt för att göra hela sitt liv till Guds vilja? Det gör det verkligen! Det finns exempel på fantastiska personer som levt i vår nutid och som svalt sin egoism och istället levt för att göra gott. En sådan person var Desmond Boss, en sjundedagsandventist från USA som på grund av sin tro vägrade att bära vapen och döda fienden under andra världskriget. Trots det ville han ändå tjäna sitt land, och han visste att han kunde ha en annan roll i kriget än att döda; nämligen att jobba som sjukvårdare för att rädda sårade i kriget. Under blodiga slag var Doss ute på slagfältet, utan något som helst vapen att skydda sig med, för att kunna föra undan skadade och ge dem vård. Det är verkligen ett bevis på att när Guds vilja går före din egen, för han dig på vägar du aldrig trodde du skulle våga vandra. Så låt oss välja den ödmjuka vägen framför det egna jagets vilja, så kan Guds kärlek förvandla oss.

"Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta
 och ge mig på nytt
 en frimodig ande."
Psaltaren 51:12





I många år så har tanken på camino de Santiago lockat mig. När man får ta del av folks upplevelser så har dragningen varit stor. Att lämna vardagen och få vandra och bara koncentrera sig på nuet och fokusera på själen och andligheten. I våras så bestämde vi oss för att det är nu i sommar det ska ske och i somras begav vi oss därför till Spanien för caminon!

Camino de Santiago är en av de äldsta pilgrimsvandringar som existerar och var under medeltiden en av de mest populära. Legenden säger att aposteln Jakob som spenderat en tid med att missionera i Spanien sedan återvände till Jerusalem där han led martyrdöden. Hans kvarlevor blev sedan förda med båt till Spaniens norra kust men under resan drog en hård storm in och Jakobs kropp försvann från båten och förlorades i havet. Efter en tid återfanns kroppen vid stranden täckt av snäckskal. Aposteln Jakob begravdes i staden Santiago i Galicien. Snäckskalet kom sedan att bli en viktig symbol för pilgrimskapet. Fårorna i snäckan som alla utgår från samma punkt kom att symbolisera alla olika vägar som pilgrimerna vandrar till Santiago. De har också blivit en metafor för pilgrimen. Som havet spolar upp snäckan på land ska också Guds hand guida pilgrimen till Santiago.

Snäckan har sedan dess blivit en symbol som syns överallt. Pilgrimerna bär snäckan på sina ryggsäckar. Det är också formen av en snäcka som är utsatta längs vandringsvägen för att visa den rätta vägen till Santiago. Påven Callixtus II var en av de viktigaste förespråkarna för att vandra till Santiago och han startade tanken med compostelas heliga år vilka inträffar de år då St Jakobs dagen, som är den 25 juli, infaller på en söndag.

Nuförtiden så får man även hämta ut ett diplom, compostela, som bevis på att man vandrat till Santiago. Det som krävs är dock att man måste ha gått minst 100km och för att bevisa att man gjort det hämtar man också ut speciella pilgrimspass, credencial, där man i varje stad eller by man passerar kan stämpla en stämpel som bevis på att man faktiskt vandrat och inte bara tagit bussen till Santiago.

Eftersom det finns många vägar att vandra så bestämde vi oss för att börja i staden Sarria ca 118 km ifrån Santiago. Att vandra från Sarria är bara en del av den rutt som kallas Camino francais och som börjar vid pyreenerna i Frankrike och som är den populäraste vägen att vandra. För att komma till Sarria tog vi flyg till Santiago och sedan buss med ett byte. Väl i Sarria så hade vi redan bokat ett pensionat för vår första natt. Det är annars vanligt att man som pilgrim sover i såkallade albergues. Där sover man i större sovsalar tillsammans med andra pilgrimer och betalar en symbolisk summa på ungefär 10 euro per person. I Sarria fick vi också vårt pilgrimspass, credencial, men dessa går också att beställa hem innan resan.

När vi kom fram till Sarria var vi extremt trötta och vi somnade tidigt den kvällen med tanken att gå upp tidigt nästa morgon. Nästa morgon vaknade vi tidigt och packade våra väskor. Vi bar våra ryggsäckar och hade försökt hålla vikten till ca 8 kg, man fick helt enkelt välja med omsorg vad man skulle ta med sig. När vi började vandra genom byn så började det ljusna. Vi gick bland flera pilgrimer från andra länder och den första biten genom Sarria var det uppförsbacke och vi undrade hur vi skulle klara av att gå hela vägen. Med tiden så lärde man sig att det bara gällde att hålla ett jämnt tempo och att de första 45 minuterna på morgonen var de värsta och tyngsta, sedan anpassade kroppen sig och man reflekterade inte kring den extra vikt man bar. Vi hade planerat att gå ca 25 km varje dag och visste därför vilken stad eller by som skulle vara vårt stopp för dagen. Vandringen gick genom berg och dalar och överallt såg man pilgrimer. Det var inte svårt att veta vart man skulle gå för överallt fanns det pilar och vägvisare. I svåra stunder var vi imponerade över de cyklande pilgrimerna som tog sig upp för de branta bergen. Vi lärde oss snabbt att det var bra att ha bokat upp ett boende för nästa kväll i förväg för att vara säkra på att ha någonstans att sova. Detta är kanske mest viktigt om man vandrar i slutet på juli som vi valde att göra. Det gjorde att vi inte behövde skynda på vår vandring och därmed kunde ta mer tid till att verkligen uppleva omgivningen, stanna på härliga platser och få tid till reflektion och bön.

Vi lyckades ganska snabbt få till rutiner. Vi började vandra tidigt på morgonen när solen började gå
upp. Ofta hade vi med oss något ätbart i väskan för att få i oss någonting tidigt på morgonen för vi föredrog att komma igång på morgonen för att senare stanna till vid något hus i någon by som erbjöd frukost. Just frukosten kan vara ett av mina bästa minnen från resan. Att börja vandra tidigt och sedan få sätta sig ute i solens tidiga strålar när luften fortfarande är frisk och njuta av god spansk frukost och där även få stämpla den första stämpeln för dagen i pilgrimspasset.


Överallt träffade vi på pilgrimer och det som var fint att uppleva för oss var att se människor i alla åldrar som vandrade av individuella anledningar. Vi träffade på barnfamiljer med små barn och barnvagnar. Unga par som var nygifta. Stora grupper med ungdomar som pratade, skrattade och sjöng. Ensamma kvinnor och män försjunkna i sina tankar och äldre män och kvinnor som gjort denna vandring många gånger förut. Extra roligt var också att vi ofta träffade på de personer vi pratat med flera gånger under resans gång. Vi träffade bland annat en kvinna i medelåldern från Belgien. Hon hade barn och var skild och hade aldrig vandrat förut men valde att göra vandringen av spirituella själ och för upplevelsen. Trots att caminon uppkom av religiösa skäl har den fått global spridning genom bland annat författaren Paulo Coelhos bok pilgrimsresan och därför träffar man på många som vandrar av ickereligiösa skäl också.

Ofta valde vi att göra endast korta stopp under dagarna för att sedan när vi kommit fram till stoppet för dagen kunna lämna av oss våra ryggsäckar och sedan äta på något av de ställen som erbjöd pilgrimsmenyer. På dessa menyer kunde vi spara bra med pengar. För 10 euro fick vi förrätt, varmrätt och efterrätt, till maten serverades antingen en flaska vin eller vatten. På eftermiddagarna valde vi ofta att vila en stund men också att se oss om kring staden eller byn där vi befann oss. I Portomarin fanns en vacker flod där pilgrimer samlades för att svalka sig. I Palas de Rey hittade vi en vacker kyrka och deltog i mässan. Ibland stannade vi i byar där vi upplevde total avkoppling och träffade andra pilgrimer att umgås med på kvällarna. Kvällarna avslutades dock någorlunda tidigt för att få en välbehövlig natts sömn inför nästa dag. Omgivningarna vi vandrade i var fantastiska. Djupa dalar, höga berg och floder. Vandring på stigar genom gamla medeltida byar och djupa vackra skogar som gav svalka och skydd från solen. När vi valde att vandra i juli månad så var vi oroliga för värmen men eftersom Santiago de Compostela ligger långt upp i nordvästra Spanien så är det inte samma extrema värme som längre ner i Spanien och vi blev välsignade med fantastiskt väder hela veckan som vi vandrade. Under vandringen så finns caféer på många ställen, små butiker och privatpersoner som säljer frukt, kakor och dricka. På många ställen finns också små stopp där du kan ta del av det som erbjuds mot donationer. På dessa ställen står ofta frivilliga volontärer och några av våra mest fina upplevelser fick vi av att prata med dom. Dom sitter ofta inne på bra information och kunde visa oss kyrkor och berätta mer ingående historia om platsen som avslutades med en gemensam bön, en väldigt fin upplevelse.

Vår sista dag av vandring bestod av endast ca 15 km men ändå kändes dessa kilometer långa, vi var så nära men ändå långt ifrån. Att komma in i den vackra stadskärnan ökade spänningen, trängseln blev större och vi följde slaviskt snäckformarna på gatan som skulle ta oss till den stora katedralen. Fram mot en tunnel där en ung man klädd i typisk traditionell klädsel spelade fantastiskt på sin säckpipa och genom tunneln ut på det stora torget som ligger placerat framför katedralen. Vi var framme! Vi gick ut på det stora torget vände oss mot den pampiga katedralen och föll ner på marken med tårar i ögonen. Vi hade klarat av det! I Santiago firade vi med god middag, hämtade ut våra diplom och deltog i söndagsmässan i katedralen. Självklart träffade vi på många av de människor vi mött under resans gång, många skulle vandra vidare till havet ”världens ände”. Den här resan är definitivt någonting vi kommer göra om!


- Natalina