Abortfrågan diskuteras relativt ofta, men vad som inte får lika mycket uppmärksamhet, men är en lika viktig fråga, är den forskning som bedrivs på embryon i Sverige.

Embryon används framför allt inom stamcellsforskningen. Under de första dagarna efter befruktningen består den nya människan av så kallade totipotenta stamceller, d.v.s. celler som kan utvecklas till vilka andra celler som helst. Efter den första veckan börjar cellerna specialisera sig och så småningom forma organen. Med hjälp av dessa stamceller hoppas forskare kunna bota svåra sjukdomar (i många fall är dock forskningen främst experimentell). Födda människor har också stamceller, främst i benmärgen, men dessa kan bara utvecklas till vissa typer av celler (som blodceller), men inte alla och därför är embryonala stamceller mer eftertraktade. Man har också forskat på embryon för att framställa vaccin och för en del andra ändamål. Embryona är ofta ”överblivna” från provrörsbefruktningar. Gemensamt för denna forskning är att de leder till att embryot dör. I Sverige är det tillåtet att forska på nyblivna människor i upp till 14 dagar efter befruktningen, därefter måste de förstöras.

Vi vet att varje människas liv började vid befruktningen, det är ett naturvetenskapligt faktum. Enligt den katolska tron så är alla människor skapade till Guds avbild och har en själ från allra första början. Med detta i åtanke blir det uppenbart att sådan forskning som dödar embryon aldrig kan accepteras, oavsett hur goda intentionerna är. Vetenskapen måste alltid stå i människornas tjänst, men här används människor istället som medel för att uppnå ett mål. Jag tycker att man ska vara försiktig med att jämföra saker med nazismen, men det här är faktiskt jämförbart med de hemska medicinska försök som utfördes av läkare i koncentrationslägren. Man saknar fullständigt respekt för embryots människovärde, hans eller hennes liv spelar ingen som helst roll. På sätt och vis kan detta kännas värre än abort, eftersom embryot inte bara dödas utan innan sin död utnyttjas och degraderas till ett försöksdjur. Allt detta sker dessutom på medicinforskares och läkares initiativ, de som är förpliktigade till att rädda människoliv.

Jesus säger i Matt 25:40: ”allt vad ni har gjort för dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Dessa ofödda är verkligen bland de minsta i vårt samhälle, och därför är det viktigt att stå upp för dem, i synnerhet när ingen annan gör det. För Gud är varje människa oändligt värdefull i sig själv och alla har en unik kallelse i livet. Däremot så är ingen människa menad att sluta sina dagar som ett försöksobjekt i ett laboratorium.

- Märta Johansson


När jag gick i femte klass frågade jag min mamma om vad abort var för något. När jag fick svaret började jag att gråta och jag grät tills jag somnade. När jag gick i åttonde klass trodde jag att om man
bara förklarade för de här personerna vad det är de gör, att de dödar ett barn, så kommer de
förstå och sluta. Jag trodde att de helt enkelt inte förstod. Att förneka att folk kunde utföra
abort med full vetskap om vad det är de gör var min lilla försvarsmekanism.

Det har gått tio år sedan jag hörde om abort och jag är så trött på abortdebatten som man
bara kan bli. Jag tror många av oss är trötta. Bitte Assarmo skrev i senaste numret av
Katolskt Magasin en ledarkrönika med titeln “Ett barn är ett barn är ett barn”. Den doftar
frustration.

För tre veckor sen fick vi alla läsa om att barnläkaren Katarina Strand Brodd utför livräddning
på barn vars abort dragits över till vecka 22. Abort får utföras i vecka 21 och enligt lag ska barn som föds vecka 22 få vård. Barnläkaren följde därmed bara Socialstyrelsens regler och har ändå blivit utpekad och hatad i media, i synnerhet av vissa gynekologer.

En barnläkare i Linköping kallade vad hon gjort “juridiskt rätt - men synnerligen oetiskt.” Han fortsatte med att peka ut hur någon som sitter i den Svenska neonatalföreningens etikgrupp inte insåg detta. Jo, för grejen är, herr Ludvigsson, att vi i Sverige saknar rätten till samvetsfrihet och vi MÅSTE därför göra det som är juridiskt rätt även om det är oetiskt. Det pratas ganska högt om det och folk har förlorat sitt arbete när de har velat följa sitt samvete. Har du verkligen missat Ellinor Grimmark?

När jag hör abortförespråkare upplever jag allvarlig kognitiv dissonans, vilket är obehagligt. Deras argument är ologiska och motsätter ofta varandra. Man vill till exempel nu sänka abortgränsen. Betyder det alltså att barnen i vecka 21 som hittills varit cellklumpar nu kommer räknas som barn? Vilken vetenskaplig fakta tyder på detta? Ingen, för abortgränsen har aldrig varit rotad i vetenskap. Det finns inget magiskt moment då man förändras från cellklump till människa. Detta är inte ett Sims-spel där man plötsligt snurrar runt, omringas av stjärnor och glitter och förändras från barn till tonåring.

Livsdugligheten utgör gränsen nu, men inte vet vi ifall ett barn i vecka 21 dag 4 skulle
överleva. Fostrets ålder bestäms med ultraljud och en del barn är större och en del mindre
och åldern bestäms baserad på barnets mått. Vi vet inte om barnet vi säger är 21 veckor
och 5 dagar inte är 22 veckor. Vi vet inte ifall barnet som är stort som ett 22 veckor gammalt
barn inte är yngre och fortfarande en cellklump. Våra sätt att bestämma ålder är inte
exakta och har en standardavvikelse. Jag läste en kommentar av en kristen
abortförespråkare som tyckte att Gud blåser in liv i fostret i vecka 22 såsom han blåste in liv i
Adam. Den objektiva vecka 22 som vi inte kan räkna ut eller Socialstyrelsens vecka 22?

Varför har jag hakat mig upp på gränsen mellan cellklump och barn? För att den inte finns
och alla vet det. Abortförespråkarna vet det. Alla som omkommer i abort är de facto människor. Vi
katoliker kallas för ovetenskapliga, men abortförespråkarna har inga vetenskapliga grunder
för sina övertygelser. Därför slingrar de sig som ormar: frågan handlar om gräns, herr
Ludvigsson skriver om etik, vi frågar om Grimmark, får höra om kvinnors rättigheter. Aldrig
svar på sak, aldrig fakta, endast emotionella och personliga påhopp.

Gud är visheten. Gud ger mig klarhet. Utan Honom blir man dum i huvudet.

 Den vördnadsvärde ärkebiskopen Fulton J. Sheen sade en gång:

“The refusal to take sides on great moral issues is itself a decision. It is a silent acquiescence to evil. The Tragedy of our time is that those who still believe in honesty lack fire and conviction, while those who believe in dishonesty are full of passionate conviction.”

I denna stressiga och högljudda värld hinner vi knappt rannsaka våra gärningar. Hur mycket svårare blir det då inte att reflektera över den mer subtila ondska vår ljumhet orsakar?

Ljumhet är mer än att bara vara lat, det är mycket allvarligare än så. Ljumhet får oss att rättfärdiga våra synder och brister. Ljumhet gömmer sig idag bakom ordet ”tolerans”. Detta är vad lögnens fader har intalat vår värld idag; tolerera allt, även vad som är ont. Med tolerans som slagord rättfärdigar vi idag mördandet av försvarslösa barn. Människan kan idag inte längre se sig själv i spegeln för all ondska hon begår och klär sig därför i ord som en gång i tiden ekade gott. Vi kristna har hamnat i den farliga fällan att relativisera våra liv. Hur ofta hör vi inte oss själva och andra säga: ”Jag är bättre än min granne i alla fall”. Det är precis så den onde vill att vi ska tänka. Han vill att vi ska falla för spirituellt högmod. Det är därför vår Herre specifikt varnar för detta i Lukasevangeliet:

”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” Luk 12:48

Kristus vill inte att vi skall jämföra oss med världen utan kallar oss ut från världen till något mycket större. Han vill att vi ska rikta våra blickar mot det vi ännu inte kan se: ”Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig” Matt 5:48  Det är dessa krav vår Herre ställer på oss. Helighet. Kraven låter för oss syndiga och bräckliga människor som ett omöjligt och ouppnåeligt ideal. Och visst blir det så om vi utesluter Gud från våra liv. Det är precis det vår Herre försöker säga till oss med berättelsen om kamelen och nålsögat. Svaret hittar vi i inkarnationens mysterium. Genom att vår Herre blir människa lyfter han oss upp till vad mänskligheten är kallad till att vara, nämligen en helig avbild av Gud den allsmäktige. ”Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.” Luk 18:27

Om inte djävulen lyckas överlista människan med synd gör han det genom rädsla. Rädsla för att göra det som är gott. Rädslan släcker tron och får oss att sjunka, precis som när Petrus börja sjunka när han fylldes av rädsla och slutade att tro. Vi måste påminna oss om vår Herre som gång på gång ropar: ”Var inte rädda, tro bara.” Mark 5:36. Han har övervunnit det onda. Slaget är vunnet men striden är inte slut. Än idag är det alldeles för många som går vandrades i mörkret. I berättelsen om fiskfångsten i Lukasevangeliet reagerar Petrus och de andra lärjungarna på ett mycket underligt sätt:
“De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka. Då kastade sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: ”Lämna mig, herre, jag är en syndare.” Ty han och de som var med honom greps av bävan när de såg all fisken de hade fångat.” Luk 5:7

Efter all den fisk som de har dragit upp läser vi att de ”greps av bävan”, vilket först kan ses som lite underligt. Borde inte Petrus och lärjungarna vara i eufori över all den fisk de fångat?
För att förstå deras reaktion måste vi också förstå vad berättelsen försöker säga oss. Fisken är en metafor för människor. Människor vilsna i ett djupt och mörkt hav. De är en symbol för alla människor som är vilsna idag mitt ibland oss. De är en symbol för alla människor vi är kallade att fiska upp ur syndens slaveri. Om vi kunde se hur stor denna skara är skulle vi gripas av samma skräck som Petrus och ropa i sällskap med honom ”Lämna mig, herre, jag är en syndare”. Det är därför vår Herre vill att vi ska vara en reflektion av Han som är världens ljus.  

”Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.” Matt 5:14

Gud har, genom sin heliga Kyrka, gett oss gåvor för att ta oss an denna stora uppgift som vi har framför oss. I det allra Heligaste sakramentet finner vi källan till allt liv. Själv förmår vi inte att göra något. Vi måste omvandlas och bli lika vår Herre Jesus Kristus och i eukaristins sakrament bli ett med Honom.
 
Kyrkan är vårt spirituella vapenförråd och i den heliga mässan beväpnar vi oss för strid. För
det är på detta sätt den heliga mässan slutar. Den slutar precis vid klimax. Precis när vi har blivit utrustade med heliga kommunionen blir vi utskickade i strid: ”Ite, missa est”. Likt ett hav av kärlek vill denna nåderika gåva breda ut sina vågor mot världens ändar.
 

“Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen.” Mark 16:15

- Carl
Tidskriften The Catholic Herald rapporterar att befälhavare i det schweiziskagardet Christoph Graf har uttryckt att det är en tidsfråga innan terrorister riktar sig på Rom.

Hans anmärkningar kom efter förnyade hot mot Rom av anhängare till ISIS efter förra veckans attentat i Spanien. Italienska myndigheter har länge ansett Vatikanen som ett potentiellt mål och säkerheten kring staten har ökat avsevärt sedan 2015. Huvudgatan upp till Petersplatsen har stängts av för trafik och uniformerad polis patrullerar i större antal än tidigare.

Även på andra håll i Europa har man ökat säkerheten kring kyrkor. Block har installerats vid ingången till katedralen i Köln, enligt Daily Express, medan säkerheten har ökats i Dresden, efter att en bild av Vår frus lutherska kyrka uppträdde i en ISIS-video.

I ett nytt klipp från ISIS säger en ung jihadist "Vi ska till Rom, om Gud vill" och riktar därefter sin pistol mot en bild av påve Franciskus.

I Rom inspirerar både insidan och utsidan av kyrkorna till tro!

Skönheten och gestaltningen av vår tro som vi ser i Rom gör det lättare att just Tro. Man behöver inte tänka särskilt mycket, man kan bara titta sig runt för att både se, förstå och uppleva den rika tro vi har fått av fäderna genom tiderna. Det finns en djup vila i det.

Efter att ha beundrat absidmosaiken i St:a Maria Maggiore slog det mig att den inte finns där för att lägga till något i kyrkan, utan den finns där för att göra det uppenbart för oss vad som hela tiden finns i kyrkan: Vår Herre, Hans Moder och alla änglar och helgon! Därför är dessa mosaiker inte bara konst, utan de är, som det enligt 7:e Konciliet heter: Fönster till evigheten.

I en kyrka utan konst är evigheten fortfarande närvarande, på samma sätt som ens medmänniskor runt om en inte försvinner när man blundar. Allt blir dock bättre, lättare att förstå och mer njutbart om man öppnar sina ögon! Låt oss därför aldrig glömma att Gud öppnat evighetens fönster och portar för oss i och med Jesu Kristi Offer på Korset. Genom att ha ikoner och sakral konst i våra hem och framför allt våra kyrkor förblir våra ögon öppna för det som Gud uppenbarat!

- Petri

Petri har även skrivit: 


Vi satt på bussen som åkte från Nürnberg till Mannheim, där vårt "pilgrimsexperiment" skulle ta sin början. Mellan matsäckar och böcker med vilka vi försökte att plugga några existentiella ord på franska, hördes en mening som sammanfattade stämningen – en blandning av glädje och spänd förväntan, respekt för och förundran över vårt eget mod: ”Det är nog det mest galna, som jag gjort i hela mitt liv.”

Tillsammans med två noviser (nybörjare i en ordensgemenskap) vandrade jag till fots och utan pengar till Paris. Detta ”pilgrimsexperiment” är del av vår utbildning. ”Pilgrim” för att vi vandrar som pilgrimer – bedjande och till fots, utan pengar eller mobil likt de ”pilgrimer från 1200-talet”, som en ung präst vi träffade i Frankrike sade. ”Experiment” för att vi samlar erfarenheter som vi utvärderar efteråt. Vårt mål är Montmartre i Paris, där basilikan Sacre cœur finns. Den 15 augusti 1534 hade vår ordensgrundare, den helige Ignatius av Loyola, tillsammans med sina sex första följeslagare från olika länder på ett kapell på berget Montmartre avlagt ett löfte som blev grundsten för det projekt som senare skulle bli ”Jesu sällskap” (Jesuitorden). Vägen är lång för oss – både till löftena (novitiatet pågår i två år) och Paris (omkring 650 km).

Den första natten sov vi hos Jesuiter i Ludwigshafen. Där fanns tryggheten i att få en (kanske sista) varm dusch och ett fullt kylskåp. Nästa dag förverkligades äntligen experimentet och vid lunchtiden behövde vi tigga för första gången. En äldre kvinna stod vid sin cykel framför sitt hus och vi tog till mod att fråga henne efter något att äta. Överraskande nog gick det bra. Hon hämtade sin make och erbjöd oss pengar för att köpa mat. Men vi ville ha råvaror och inte pengar, fick därför istället fem skivor bröd, lite ost, två konservburkar med fläsk och en flaska rödbeta-saft. Proportionen mellan bröd och fläsk (som är jätte slemmig) kunde ha varit bättre men magen fylldes och vi var väldigt tacksamma!

Kort innan vi nådde dagens mål frågade vi efter vatten. Den kvinnan vi fråga var väldigt snäll men också väldigt kritiskt inställd gällande vårt projekt: ”Vem tar emot tre främmande män i sitt hus?” – en fråga som också vi själva hade. Men det fanns inget annat alternativ och vi fortsatte vidare. Tyvärr började det just då att regna. Vi bar på militärgröna ponchos som skyddade oss men samtidigt såg vi inte särskild pålitliga ut med dem på oss… dessutom blev det kallt! De flesta dörrar förblev stängda. Sökandet efter en sovplats är mödosamt. Framför en kyrka var det en liten fest och vi blev spontant inbjudna till grillad korv och slutligen erbjöd en familj oss sin källare att sova i. Lyxigt med sängen, fina samtal, dusch och festlig frukost! Gud är god och människorna också!

Just denna erfarenhet vägledde oss under vandringen. Självklart var det många som inte kunde eller ville hjälpa oss men varje kväll hittade vi åtminstone tak över huvudet. Det fanns inget mönster i vilka människor som hjälpte, eller vilken plats eller vilken tid som var bäst. Bakom varje dörr, i varje trädgård kunde en överraskning vänta oss. Och det var många överraskningar som vi mötte under resan: ibland blev det öl i något hus, en annan gång en gammal tant som samlade på pennor (hon hade fler än 10 000 som fortfarande fungerade!). Ofta händer det att vi tittade på fotbollsmatcher på tv:n (i Frankrike var det EM), ibland var vi gäster i kyrkliga institutioner och ibland sov vi i tält i någon trädgård, eller i arbetsrum eller i riktiga gästrum.

Under dagstid hittade vi alltid något att äta. En gång blev vi till och med bjudna på restaurang. En bagare skänkte oss bröd och bakverk, hemma hos en familj fick vi äta lunch tillsammans med dem, även vinflaskor ger man oss. En erfarenhet är: Det är mycket svårare att få nyttig mat än sötsaker. Men en dröm alla barn har blev verklig för oss: frukost med chips, cola och choklad.

Förtroende eller naivitet?

Efter en vecka är vi i Frankrike. I en tid där alla pratar om gränser i Europa och dess framtid är det stort att uppleva vad EU betyder: Öppna gränser. Den enda skillnaden är faktiskt språket (”Bonjour”) och registreringsnumren av bilar. Men Frankrike bjuder även på utmaningar: ingen av oss talar franska. Vi kan bara några meningar utantill (”Nous sommes de pelerins. Nous allons a pied a Paris sans argent.“). Många ord lär vi oss på vägen (till exempel tre olika sätt att säga att man verkligen är mätt) och även att kommunicera med hjälp av händer, fötter och kortspel kan fungera bra. Ju längre vi kommer på vägen desto större blir försäkringen om att en fin överraskning väntar oss på kvällen.

Det är fascinerande hur få saker man behöver och hur onödigt det ofta är att bekymra sig för något. ”Bekymra er inte!” (Matt 6:31) säger Jesus. Denna erfarenhet skänker frihet och förtroende. Pilgrimsexperimentet är för mig bekymmerslöshetens, frihetens och förtroendets skola.

Förtroende och naivitet ligger dock ibland väldigt nära varandra. En gång stod vi till exempel framfört en stängd kyrka i en större stad i Frankrike. Det var Frankrikes nationaldag. Kyrkoherden var inte hemma men förhoppningen om en mässa nästa dag fick oss att stanna kvar. Framför kyrkan satt en man i sin bil. På instrumentbrädet hittade vi en bild på den helige påven Johannes Paulus II. Vi frågade mannen om han visste var kyrkoherden fanns. Det visste han inte men han ville visa kyrkan för oss. Fin idé! Men han visade inte bara kyrkan utan plötsligt befann vi oss bedjande inför det heliga sakramentet. Vid det laget hade vi ännu inget att äta eller någon plats att sova… Efter en halv timme smög en av oss ut ur kyrkan för att igen ringa på prästgården. Inget svar. Samma sak en halvtimma senare. Tillbedjandet var underbart och fortsatte i nästan två timmar. Efteråt ringde vi på dörren igen men inget svar. Den man som öppnade kyrkan ringde även han. Och nu öppnade prästen och visar stor gästfrihet för oss. Det lönar sig att lita till Guds försyn, men den gränsar ibland till naivitet. Hur som helst: Vi får rejäl mat, gästrum att sova i, möjligheten att delta i mässan och till och med två timmars tillbedjan! Det hade vi aldrig kunnat planera så pass bra!

Nåden att nå fram

Som alltid är det de fina ögonblick som finns kvar i minnet. Förstås fanns det också mycket regn, tomma magar och många vägar som helt plötsligt slutade abrupt ute i ingenstans. Men alla blåsor, varje meter vi gick, intressanta matkombinationer och det dagliga sökandet efter nattkvarter gottgjordes i det ögonblick vi fick syn på basilikan Sacre cœr. Klart! Vi kom fram! Vi hade inte bara nått någon ort utan även vår pilgrimsresas mål! Att nå fram är en märklig känsla: Glädje, tacksamhet, utmattning och språklöshet blandar sig. Det känns overkligt: Efter tre veckor och tre dagar, efter mer än 600 km, allt till fots och utan pengar. Men ändå förblev vi pilgrimer samt vandrandes. Men kanske var det så att vi kunde gå vidare med en större bekymmerslöshet, djupare frihet och förstärkt förtroende pågrund av alla människor och Guds försyn. Vi är tacksamma för de människor vi mötte och det vi fick uppleva. Man kan bara häpna över denna unika resa: Att vara gäst är en dyrbar känsla.


Jesuiterna är en katolsk ordensgemenskap som på latinska heter "Societas Jesu", SJ (Jesu sällskap). Orden grundades 1540 av den helige Ignatius av Loyola. Ordens mål är att främja den kristna tron genom förkunnelse, utbildning, andlig skolning och insats för social rättvisa. Världsvitt finns det omkring 16300 Jesuiter, varav kring 700 är noviser. Utbildningen inom novitiatet pågar i två år.

- Dag Heinrichowski



Dag Heinrichowski (26) har mellan ht 2013 och vt 2015 studerat på Newmaninstitutet i Uppsala och bland annat jobbat som praktikant på S:ta Eugenias katolska församling. Sedan september 2015 är han novis i Jesu sällskap; Jesuiterna, och bor i Nürnberg.
Ni har väl inte missat att kardinal Arborelius ställde upp i intervju med Katolsk Horisont där han svarade på tittarfrågor.