Mitt namn är Lisa Johansson och jag bor i goa Göteborg. Just nu går jag andra året på LM Engströms gymnasium med inriktning samhäll. Jag har två stycken äldre bröder som har flyttat hemifrån, som jag älskar att umgås med på min lediga tid. Något som jag verkligen älskar är musik i alla dess former. På min fritid sjunger jag i två körer och spelar klarinett.
Under hela min uppväxt har jag gått i Svenska Kyrkan, men jag konverterade till Katolska kyrkan när jag var 15 år. Sedan dess har jag varit på många pilgrimsresor med SUK Väst som verkligen har fördjupat min tro. Jag har varit och är nu katekeslärare för barn i min församling och jag är delaktig i ungdomsgruppen Kefas, vilket jag tycker är otroligt givande.

Allt gott!



Hej på er, Confessiones läsare!

Mitt namn är Vanessa och jag kommer från Göteborg. En vardag som min består bland annat av en arbetsmiljö omgiven av H&M-kunder, men jag har också hand om en klass med autism där jag undervisar inom matte och fysik.

Från livets berg- och dalbanor började jag ta min tro på allvar och av ren nyfikenhet velat lära mig mer om den tro som man sedan barnsben tagit för givet som katolik. Därför kände jag en längtan av att inte bara bli mer aktiv inom församlingen, men också lära känna Gud på en helt ny nivå genom att skapa en närmare relation med vår Fader.

Sedan november 2015 har min tro stärkts otroligt på så kort tid, allt från att delta i bibelstudie-cirklar, läger och resor, samt vara aktiv i ungdomsgruppen Kefas och inom SUK. Idag är jag även kateket och konfirmationsledare. Genom dessa aktiviteter har Gud välsignat mig med så otroligt fina vänner som jag kan kalla bröder och systrar, och en gemenskap som jag är otroligt tacksam för!

Som skribent tycker jag att det är en fin möjlighet att kunna dela med sig av sina reflektioner och erfarenheter som kan gynna någon både i det vardagliga och det andliga livet.

Släng gärna iväg ett meddelande om det är något du undrar över, bara vill hälsa eller varför inte be tillsammans? Allt gott!

Jag tänkte skriva av mig om något som jag burit med mig sedan Världsungdomsdagarna i Krakow. Biskop Anders talade då om kärleken och vår relation till Gud och människor omkring oss.

Har du någonsin tänkt på varför du längtar efter kärlek? Att bli älskad och att älska någon. Vi människor är verkligen unika i skapelsen och det finns något som Gud har satt i oss som jag tycker är väldigt fascinerande. Gud har skapat oss för oändlig kärlek. Det är inbyggt i var och en av oss att längta efter fullkomlig och perfekt kärlek.

Som troende kristen har man en källa till denna kärlek och det är Gud själv. Ni har säkert hört det flera gånger: ”Gud ÄR kärlek”. Detta fick en ny betydelse för mig under katekesen med biskopen. Det är bara Gud som kan fylla det oändligt stora tomrummet som vi har i våra hjärtan. Det finns ingen person här på jorden som kan göra det. Enbart Gud. Augustinus sammanfattar det jag vill säga väldigt bra: ”Du, o Gud, har skapat oss till Dig, och vårt hjärta är oroligt till dess att det finner vila i Dig”.

Eftersom att Gud har satt en längtan efter oändlig kärlek i oss så är det inte så konstigt att vi dras till att förvänta oss det av människor runt omkring oss. Vi vill ha perfekt kärlek från vår partner, från våra föräldrar, syskon och vänner. Detta är inte bara svårt utan omöjligt att kräva av en operfekt människa. Det var när jag tidigare denna månad blev prövad som jag märkte att jag gör detta hela tiden. Speciellt när det kommer till mina vänner. Men det är verkligen viktigt att komma ihåg att ingen här på jorden är perfekt och därför kan vi heller inte förvänta oss någonting perfekt av varandra.

Jag tror personligen att detta är en stor orsak till varför vi har så många skilsmässor i Sverige. Man förväntar sig någonting av varandra som ens make/maka inte kan ge. Absolut kan vi ge och ta kärlek men det kommer så småningom att brista någon gång. Den ena kommer att göra den andre besviken. Det är så vi fungerar. Nyckeln är då omvändelse och förlåtelse. Att alltid gå tillbaka till grunden, till Gud.

Det är givetvis både troende och icke-troende som gör detta misstag eftersom att ingen av oss är fullkomlig. Däremot har kristna alltid Gud att luta sig tillbaka på. Det finns en grund som är oerhört stabil. Särskilt om båda personerna i förhållandet älskar Gud först. Det finns en kraft att hämta hos Gud som man inte kan hitta någon annanstans. Svaret till våra ensamhets- och kärleksproblem är att dra styrka och kärlek från Gud som är en outtömlig källa. När vi tror på Honom så behöver vi inte förvänta oss perfekt kärlek från någon annan utan vi kan mätta oss på den fullkomliga kärlek som Han ger oss.

/Pernilla

Ekumeniskt skare va. Intressant nog kom Påven till Sverige nu i höstas. Till lilla Lund kom han för att minnas reformationen tillsammans med Lutheraner. En historisk visit – minst sagt. Med anledning av att det snart gått 500 år sedan Martin Luther startade reformationen fick Vatikanen en inbjudan om att delta i en gemensam åminnelse. Och Påven tackade ja. Detta kan ses som nästa steg i den dialog som pågått i 50 år mellan Katolska Kyrkan och Lutherska Världsförbundet, alltsedan det bildades. Påven dök upp, firade en Katolsk-Luthersk gudstjänst i Domkyrkan, hängde på Malmö Arena på ett ekumeniskt event och firade Katolsk mässa i Malmö. Men det var inte allt som hände.

Några dagar innan Påven satte sin fot på Sturup (Malmös flygplats) träffades runt 80 unga kristna – hälften katoliker – hälften lutheraner. Från södra Sverige hade folk från Svenska och Katolska kyrkan rest för att träffas med anledning av allt spektakel. En overklig känsla av att vara mitt i historien tror jag många delade med mig när det sparkade igång. Det var lägerdags. Och inte vilket läger som helst.

Programmet hade sin utgångspunkt i det dokument som Vatikanen och Lutherska världsförbundet gemensamt tagit fram: ”From Conflict To Communion”. Schemat kretsade kring innehållet på olika sätt. Det var särskilt fokus på de fem ekumeniska imperativ som knyter ihop säcken och i princip avslutar dokumentet:

Katoliker och lutheraner bör alltid börja i enhetens perspektiv och inte i splittringens, för att stärka det gemensamma även om det är lättare att se och erfara skillnaderna.


Lutheraner och katoliker bör ständigt låta sig själva förändras genom mötet med den andre och genom det ömsesidiga tros- och vittnesbördet.


Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål.


Lutheraner och katoliker bör gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.


Katoliker och lutheraner bör vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkunna och att tjäna världen.


Som ung katolik kändes det spänt och hela grejen lite annorlunda. Ofta på katolska läger är vi som deltar rätt överens om det mesta. Här skulle det inte bli så, hur skulle det gå egentligen? Men trots detta lyckades vi hålla sams och ha rätt kul till och med. Skillnaderna blev ibland uppenbara (men är det alltid av ondo?) men vi kunde ändå mötas och finna god vilja hos varandra. Det kostar ibland att möta den andre – den som inte tycker som jag – att lyssna och att försöka förstå. Det handlar ytterst om Guds vilja. Jesus ber till Fadern att vi ska bli ett. Vill vi detta? Kan vi göra avkall på vår egen vilja och låta Guds vilja få vara det som styr våra liv? Vi måste söka Gud och hans vilja. När vi alltmer lär känna Honom kommer Hans vilja bli uppenbar. Då finner vi vägen till enhet. Hur vägen ser ut vet bara Gud – och jag tror Han vill visa oss den.

Simon
Rögle Kloster, den 18-20 november 2016

En hel helg i fullständig tystnad, djup bön och intellektuella fördrag stod på programmet för 30 av SUKs medlemmar hos dominikan systrarna i Rögle utanför Lund. Omgiven av vacker skånsk natur, avskilt från den stressiga och ofulländade vardagen, låg en plats där Gud ständigt ligger i centrum, en plats som många söker men få hittar. Att få komma ut dit och spendera värdefull tid med fantastiska vänner, de underbara systrarna men framförallt Gud och hans ändlösa kärlek var mycket givande och gav en ny dimension till vår tro.

Då jag från Uppsala åkte senare än vad som var att föredra anlände jag till klostret efter att tystnaden inletts. Jag fick skjuts av Simons Taxi AB med Fadi som kartläsare och kom fram till en tyst gård. Väl inne i huset kändes tystnaden som en allvarsam frihet. Det var speciellt att hälsa på kära vänner utan användning av ord, och jag kände på mig att just tystnaden skulle vara väldigt viktig under helgen. Sovrummen var enkla, inredda med madrass, skrivbord, skåp och hylla och ett handfat. Det kändes så uppfyllande att leva i en enkelhet som gav så mycket mer än vår lyxiga vardag.

Efter kvällsbön och en stunds läsning lade jag mig, för att bli väckt till ett ljuvligt knackande kl 07.00. Men jag klagar inte. Laudes innan solens uppgång är underbart, och att börja dagen med tacksägelse och bön till vår Skapare kändes så rätt. Frukosten som följde åts och dracks i tystnad, med klassisk musik i bakgrunden. Man kände en inre lugn då man slapp ta plats och bevisa sig genom språket och att vara högljudd, och fick en annan ödmjukhet gentemot varandra och Guds gåvor. Efter frukosten fick vi fritid som många spenderade åt att be, andra med att läsa och ytterligare vissa åt att reflektera.

Det är inte ofta man kan lägga flera timmar i sträck på Gud, speciellt på att LYSSNA till Gud, jag tror att många av oss var tacksamma för möjligheten vi fick att göra det.

Sedan stod Lectio Divina på programmet, Höga Visan och delar av Tobits Bok hade Syster Sofie skrivit på tavlan, och läste de försökte vi. De är båda fantastiska texter, litterära verk av hög klass, och med en mening som säger så mycket om Gud och hans plan för oss. Att förstå texterna på ett djupare plan gjorde jag verkligen inte, men en grundläggande förståelse för deras innebörd efter Syster Sofies genomgång fick jag, och som hon talade till oss. Hennes fantastiska lugn and ödmjuka stil fick mig att sitta fastklistrad. Hon talade om kroppens språk, det vackra med kyskhet och sex och om förståelsen för mannen och kvinnans kropp som symbol för Kristus i kyrkan. Senare under dagen fick vi ta del av mässan, där Systrarnas sång förgyllde rummet. En tyst och god lunch stod näst på programmet och sedan egen tid. Själv tog jag en lång promenad runt det vackra klostret i den sköna naturen. Att be till vår Skapare i Hans perfekta natur var speciell och jag håller kärt den tiden vi fick att lyssna på Herren.

De kommande timmarna läste vi Bibeln gemensamt och fick chansen att lyssna på föredrag av Syster Sofie.

Efter middagen, ännu en väldigt god sådan, hade vi Sakramental tillbedjan från kl. 20:00 till 24:00, vilken upplevelse det var! Upplevelse kanske låter som att ta i men tro mig det var det verkligen. Broder Cyrille-Marie berättade om hur man ska be korrekt inför Jesu kropp och timmarna som följde gav så mycket för själen. Rökelsens ljuva doft och ljusets skönhet i det mörka kapellet förgylldes av Kristus närvaro. Somliga somnade efter midnatt och blev väckta 07.00 för laudes, och det med glädje.

Söndagen innehöll ett sista föredrag, denna gång av Broder Cyrille-Marie. Den var glädjerik och hans utstrålning fångade oss alla, samt innehållet som till stor del handlade om att bemöta dagens värld med våra katolska värderingar. Efter högmässan bröts tystnaden och ute på gården fick de som vanligtvis pratar mycket sannerligen låta käften gå! Efter gruppbilder, lunch och utvärdering avslutades en fantastisk helg som jag som önskar att många andra ungdomar ska kunna få ta del av. Jag tackar SUK, Syster Sofie, Broder Cyrille Marie, Broder Emanuel men framför allt vår Herre och Skapare för denna möjlighet.

- Klemens
“If you can’t stand me at my worst, you don’t deserve me at my best.” 
Så sa Marilyn Monroe i ett citat som är anmärkningsvärt populärt på internet. Skriv in det i en sökmotor och du kommer få upp en massa bilder med den meningen framställd som om det vore en djup beskrivning av sann kärlek och äkta självförtroende. Det är det inte. Det är ett kinkigt, barnsligt uttalande av en djupt ärrad själ som spenderade hela sitt liv med att bli utnyttjad. Jag vill inte förolämpa Marilyn Monroe genom att säga detta, Herren vet att jag inte känner annat än medlidande för det hon har gått igenom och beundran för hennes talang framför kameran. Men dessa ord är inte ord från en välmående kvinna. 
Vi vill alla ha någon som älskar oss för den vi är. Men jag tror vi behöver bli tydliga med vad vi menar med det. Menar vi att vi vill ha någon som beundrar våra talanger, stödjer våra ambitioner, uppskattar vår personlighet och delar våra intressen? Eller menar vi någon som inte ställer några krav på oss, som inte utmanar oss till att bli bättre människor och som står ut med våra brister utan att hjälpa oss att förbättra oss?
Om det är det första vi menar, så ja, då borde vi leta efter någon som "accepterar oss för den vi är." Men ofta tror jag att vi använder "det är sådan jag är" som en ursäkt för att undvika att ta en kritisk blick på oss själva och göra de ändringar vi behöver i våra liv. I det fallet, så borde du absolut inte leta efter någon som älskar dig "för den du är", för den du är, är inte den du borde vara.
Tolerans och acceptans är våra favoritdygder idag. De har fördelen av att kräva extremt lite ansträngning och tillåter oss att känna oss förolämpade av obekväm kritik. Därför säger vi saker som "Du är perfekt precis som du är, ändras inte."
Självklart så betyder det här ingenting; ingen av oss är perfekt precis som vi är. Som katoliker är vi väl medvetna om alla våra synder och brister; vi biktar dem åtminstone en gång per år. Att hävda att vi inte behöver ändras, att vi är bra just som vi är, går emot vår tro, och att möta kritik med ilska är ett moraliskt misslyckande.  
Det här, som med allt annat, måste förstås på rätt sätt: någon som är skenhelig och som förväntar sig att du ska ändra varenda liten bit av ditt liv för att passa dem är helt klart fel. Men förväntningen att du ska vara uppmärksam på dina brister och göra ditt bästa för att förbättra dig är helt enkelt en rimlig åsikt. Att svara folk med Marilyn Monroes citat om att "Då förtjänar du mig inte när jag är som bäst" är att uppföra sig som ett litet barn. 
Om du beter dig felaktigt, så borde du vilja ha någon som berättar det för dig och vill att du ska ändra ditt beteende, inte någon som tolerant säger att de inte skulle vilja ha dig på något annat sätt. Vi är alla i ständig utveckling, och det är viktigt att komma ihåg det när vi letar efter en partner. 
Istället för Marilyn Monroes citat, så föredrar jag ett annat citat, från ärkebiskop Sheen, "När en man älskar en kvinna, måste han bli henne värdig." En del av att vara kristen är att ständigt förbättras, minska antalet synder man begår, försöka laga sina fel och be om förlåtelse när man misslyckas. Vi är kallade till att vara perfekta, så som vår Fader är perfekt, och vi vet att vi aldrig kommer att bli det i detta livet. Varför fortsätter vi att säga att vi vill ha någon som vill ha oss som vi är? 
Jag vill inte ha någon som accepterar mig precis som jag är, för jag accepterar inte mig själv så som jag är, och jag har inga planer på att vara så som jag är nu för resten av livet. Jag vill ha någon som utmanar mig till att bli en bättre människa; någon jag kan kämpa för att bli värdig.
Jag vill inte ha någon som bara står ut med mig när jag är som sämst, utan som kräver det bästa av mig. 
När du letar efter en partner, leta efter någon som är bättre än dig, någon som kommer att tvinga dig att bli en bättre person, inte bara någon som accepterar dig som du är. För att som du är, är du inte bra nog. Du vet det, jag vet det och Gud vet det. Se till att vem det än är som du blir kär i, också vet om detta. 

Jag har känt att det kan vara jobbigt att vara katolik i skolan, eftersom många har fördomar om oss. Oftast har jag fått höra diverse kommentarer från religiösa muslimer och från protestanter. Under min skolgång har däremot aldrig en jämnårig ateistisk kamrat brytt sig om vad jag tror på.

Denna sommar fick jag två sommarjobb dels i en bilverkstad och på en fabrik. I fabriken träffade jag personer som trodde på allt möjligt men alla kom väldigt bra överens, även när man diskuterade religion och politik. Jag fick möjlighet att erfara att man trots olikheter kan fungera bra ihop.

Sen började jag på det andra sommarjobbet, i bilverkstaden, ett jobb som jag hade längtat efter. Det började bra och jag trivdes verkligen, tills en kafferast där jag fick frågan om jag var troende och jag svarade "Ja, jag är katolik". Plötsligt, utan förvarning, började en av gubbarna att hacka på mig om den katolska tron. Han drog upp gamla klassiker som "korstågen" och fortsatte sen med att i princip bara spy galla över allt katolskt. Under de få tillfällena han drog efter syre genom munnen försökte jag förstå all hat som jag nu möttes med. Det var inte idiotiska kommentarer som jag tidigare var van vid, utan riktig hat. Jag blev stum, jag försökte förstå vad som höll på att hända. Det var nog det värsta jag har varit med om. Helt plötsligt hade jag som katolik blivit skyldig till all världens pest, jag var föraktad, hatad för min tro, och hade gubben haft möjlighet hade han yrkat för min korsfästelse enbart för mitt skyldiga erkännande att "Ja, jag är katolik".

När rasten var över vaknade jag till och blev förbannad, och ja jag ville slå skiten ur gubben. Men min bättre sida vann och jag lugnade ner mig. Men de resterande fem dagarna jag jobbade ihop med honom så fortsatte han. Han gav sig aldrig. Han argumenterande att religion bara skapa krig och slängde fram den ena klyschan efter den andra. När jag argumenterade emot hänvisade han till en grej han hade sett på "History Channel" . Efter fortsatt hackande blev jag tills slut dryg, mea culpa, men fortsatte att vantrivas på jobbet.

Som alla andra sommarjobb tog även detta slut och jag kände mig äntligen fri. Jag slipper träffa honom igen, men tanken väcktes att denna man var endast en i mängden av många 40-plus ateister som hatar religiösa. Äldre personer som har gett upp hoppet om Gud och skrivit ut sig ur Svenska kyrkan för att slippa betala skatt. De nöjer sig med att få all sin information om religion från en tv-kanal och skiter i all annan information som inte matas genom skärmen.

Det är här jag behöver din hjälp, jag lär träffa hatiska personer igen och jag vill inte behandla dem som de behandlar mig. Har du hamnat i liknande situationer? Om ja, hur har du hanterat det? Dela gärna med er med tips på hur man ska bemöta hat.